Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Betraktelser öfver Shakespeares Macbeth (1851)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fred måste återställas; de, som för vänskap till oss och (för
stämp-lingar emot vår vilde företrädare) blitvit landsförviste, måste återkallas
och de åter, som varit hans trogne tjenare, straffas. Men till allt
detta fö vi väl tid och lägenhet framdeles. Det angelägnaste nu är
att jag blir krönt och alla Thaner, som hjelpt mig, förklarade för
Lorder. Det är ingen konung i Scotland som gjort sådant förut»
Man kan när man läser detta tal, icke undgå att komma ihåg de
ord, hvilka Schiller i Shakespeares namn yttrar om de Tyska
drama-tikernes borgerliga sorgespel:
»Der Poet ist der Wirth und der letzte Actus die Zeche;
Wenn sich das Laster erbricht, setzt sich die Tugend zu Tiscb.»
Grundtanken uti detta märkvärdiga skaldestycke är således, så·
som jag redan i böljan af min betraktelse yttrat, den, att det onda
är mensklighetens sanna verklighet och det goda blott en
phantasi-ens förvillande bild. Det menniskoförakt, som utgör ett så
väsendt-ligt och bestämmande element i Shapespeares verldsåskådning, tager
här i högre grad, än i hans andra poemer, fullständigt ut steget
Det onda är till ytterlighet måladt i svart; och man ser huru syn·
dens träd har sin rot i den andliga varelsens innersta djup och
huru det med sina snärjande grenar förvrider alla dess
uppåtsträf-vande krafter, men det är alldeles utan de blommor, som vittna om,
att den grund, ur hvilket det skjutit upp, ursprungligt hade en bättre
bestämmelse. Det goda åter är obetydligt, ytligt, ett verkligt lappri
och dessutom besmittadt af falskhet, bedrägeri och lögn. I de flesta
af sina öfriga skaldestycken har Shakespeare väl skildrat det goda
såsom blott individuelt, fraktlöst kämpande emot det gemensammas
character, men det finnes der dock till, hvilket deremot icke är
händelsen här.. Af den lysande glans, hvarmed Shakespeare ofta
om-gifver den lidande menskligheten invid dödens port och som utgör
en uppenbarelse af den nya vardande verld, hvilken det religiösa
hoppet lofvar oss, eller måhända rättare den ljusa bilden af
mensklighetens möjlighet, på det dess vederstyggliga verklighet må biifva
så mycket tydligare, synes här icke det ringaste tecken. Äfven de
sidoblickar, hvilka Shakespeare här och der i skådespelet kastar på
den verklighet, som närmast omgifver honom, vittna om hans
menniskoförakt Den Jacobitism, som han på ett mindre lämpligt sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
