Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Betraktelser öfver Shakespeares Macbeth (1851)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
frestelses magt äfven utom det inskränktare området af de starke,
de genom förstånd eller vilja mägtige, inom hvilket de i förflutna
tider nästan uteslutande drifvit sitt spel, och n ed sina sirensånger
framträngt äfven till den stora massan af de okunnige, fåvettige och
lågsiunte. De hafva snart åldrats och tidigt blifvit vederstyggligt
fula, i följd hvaraf de tänkande och ädelsinnade, om de äfven i
ungdomen varit tjusta af deras falska skönhet dock i en mognare
ålder emanciperat sig ifrån deras magt hvaremot de fåvettige
fortfara i sin fanatiska hyllning till lifvets sista stund. Vi hafve sett
Duncan mördad icke en gång utan många gånger och oskyldiga
menniskor slagtas i massa, så att deras blod flutit i strömmar
öf-ver skådebanan. Dervid hafva föröfvats nedrigheter och grymheter
af så ohygglig och afskyvärd art att Macbeths och hans gemåls
illgerning, svart som deu är, dock ljusnar i jemförelse med dem.
Vi hafva sett Lady Macbeth träda upp och oupphörligt egga de
unge. som lyssnat till hexornas frestelser, att begå brott »I ären
blott barn och uslingar», säger hon, »och eder enthusiasm blott en
snart slocknande låga af påtänd halm, om I icke hafven mod att
begå mord, i synnerhet på kungar och andra högt uppsatta män.
Om frihetens herrliga triumf icke kan vinnas utan genom ett haf
af blod, så hafven mod att genomvandra detta. Låten frihetens
namn gifva helighet och ära åt edert förtryck. Då 1 trampen den
svagares lycka under fötterna, så sägen honom, att hans belägenhet
kallas för jemlikhet och låten broderskapets oupphörligt
återupplef-vande ord dölja den blodiga tvedrägt, som ensam kan upprätthålla
edert välde.» Vi hafva sett henne och se henne just nu gå i
sömnen, fånigt återupprepande sina gamla utnötta phraser, utan att
dertill kunna tillägga någon enda ny tanke, samt dervid, för att
inför verlden synas ren, oupphörligt tvätta sig. »Ja! tvätta, tvätta
Du! Alla Arabiens vällukter kunna icke borttaga likstanken ifrån
dina af blod och bläck nedsölade bänder.» Vi hafva sett,
»Hur lyckan, smilande mot upprorssinnet,
Rebellens sköka blef,»
och huru hopen, såsom vanligt, ansett denna den ostadigas flygtiga
gunst för det öfverlägsna snillets himmelska gåfva. Vi hafva sett
den fräckt öppnade trollhålan, der hexorna syssla och pyssla omkring
sin stora kettil och ropa: »heta kettil sjud och bubbla». De kasta
ditin, väl icke såsom Sbakespeares hexor, ormtungor, barntummar,
ödletår o. <L, utan i stället alla menniskosjälens syndiga böjelser,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
