Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Betraktelser öfver Shakespeares Macbeth (1851)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
föra sin idé, det sedan blir ganska lätt att göra henne till
slaf-Tinna. Vi hafva äfVeu sett både Macduff och Jarlén af
Nor-thumberland på verldstheatern utföra sina roller, ehuru
fullkomligare och bättre än hos Shakespeare; men de hafva ock blifvit
föremål för de hätskaste, aldrig tröttnande smädelser. Vi hafva sett
Malcolms restauration och huru han äfvensåväl som hans
förebild ho3 Shakespeare begagnat sm lyckas dag till utnämnande af
Lorder eller Pairer. Men vi hafva sett honom störtad ånyo och så
till sägandés tvenne gånger. Och dessa throufall hafva icke haft
ein grund uti Malcolms fel såsom regent eller menniska, ty i
synnerhet den sednare gången var han en ibland de förträffligare
furstar, den nyare tidens historia har att uppvisa, utan i upprorsandens
glödande hat till den samhällets patriarchaliska princip, hvilken af
Shakespeare blifvit genom det krönta barnet så skönt symboliserad.
Men hvad hafva väl åskådarena sagt om detta stora spectakeL
De hafva såsom uti Tiecks comedier sjelfve alltför mycket deltagit
deri. I grannskapet af den vrå af parterren, der jag haft min plats,
stå väl många, som icke hafva något begrepp om det hela af
skådespelet, utan se uteslutande ett stycke i sender, utan att tänka
på hvad som skett förut och hvad möjligen kan komma hädanefter,
och de hafva således blott tanklöst undrat Någre få hafva väl märkt
samhällets fara, men täukt: »det räcker väl i min tid» — och
derföre hållit sig tysta och stilla. Många hafva varit alldeles
förstockade i Macbeths-idolens dyrkan, och ännu flera förtjusta af Lady
Macbeths vishet i synnerhet sedan hon böljat tala i sömnen, och
den spökgestalten, som talat om sjelfklokhetens matande har hos
dem väckt en stor enthusiasm. Men denna enthusiasm har väl
oftast varit ett tomt munväder. En stor skock har jag äfven sett
hvars gapiga pöbelhyllning af allt som är afskyvärdt, aldrig
vill taga slut När jag vändt mig ifrån mitt grannskap och blickat
upp åt amphitheatrarna och logeraderna, hvilka stormande
bifalls-tecken, handklappningar och rop hafva icke kommit derifrån! Huru
har man icke öfverhopat de fallna offren med smädelser och
ihärdigt ehuru fruktlöst, sökt bevisa att deras olyckor voro deras egen
skuld! Huru har man icke hädat det vördnadsvärda! Huru har man
icke ärat och prisat våldet, förtrycket och upproret! Huru har man
icke ända till afguderi hyllat den tillvexande sjelfklokhetens sträfvan
att få magten öfver samhället! Några röster hafva väl låtit höra
sig, som utgått ur ingifvelsen af en annan och bättre anda, men
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
