Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Sveriges framtid (1843)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omständigheterna skulle föranleda deras sammanträffande i norden, och
derigenom fridens magt blefve der alldeles upphäfven. Ifrån det
högre och verkligt andliga i tiden utgår således en kallelse till
nordens folk, att allvarligt hylla fridens ande och med ihärdighet och
tålamod arbeta för upprätthållandet af dess välde; och det är det
Svenska folket, som denna kallelse i främsta rummet gäller. Men
äger då detta folk ett tänkesätt, som öppet för en sådan kallelse,
förmår med kärlek uppfatta och med allvar, nit och trohet lyda dess
bud? — Det torde vara svårt att på denna fråga våga ett jakande
svar. Sverige har ifrån uråldriga tider varit nordens mägtigaste och
lifligaste oro. Icke blott ur forntidens natt framträda väldiga
kämpaminnen, som med den blodiga glansen af sitt hjeltelif, lik
norrskenets hemska blossande lågor, fängsla den häpnande åskådarens blick
och synas oupphörligt uppmana till bragder och strid, utan äfven
under vår sednare historia har en till nära ett århundrade uppgående
period af nästan underbar framgång på eröfringarnes bana fästat en
outplånligt lysande krigsära vid vårt namn. Dessa minnen hafva
inträngt i det innersta af vårt tänkesätt och bestämma i
hufvudsakligt mått ännu dess rigtning, äfven vid uppfattandet af
framtidens fordran och hopp. Den bittra erfarenhet af motgångar och
förluster, som sedermera fallit på vår lott, har icke förmått
fullkomligt afkyla denna vår en gång väckta längtan efter
eröfringarnes lycka och krigsärans glans, utan i stället har den till den
sednares näring framkallat hämndens och harmens frätande känslor, som
med det hemska grubblandets förvillande phantomer oupphörligt oroa
våra tankar och hindra oss att med fullkomlig frihet och klarhet
inse betydelsen så väl af vår ställning som af vår framtid. Att
friden, så snart den öfverskrider måttet af ett kortare skifte för hvila
och återhemtning, gör själen slapp, dufven och lågsint emedan den
manar blott till veklighet, till egennytta, till inskränkta
lefnadsåsigter, till låga och småaktiga sysselsättningar, då deremot kriget
återställer tänkesättets förlorade spänning, och fostrar upp ädelhet och
kraft derigenom att det framkallar rigtningen emot det höga och
stora i lifvet, är en hos oss, både af skalder och andra, så ofta
yttrad åsigt, att man svårligen kan tvifla på dess verkliga rot i det
allmänna tänkesättet. Det mannamod, hvarmed våre förfäder
trotsade faran och aktade lifvet ringa, då krigets gud fordrade det till
offer, lyser ännu genom tiderna med ett magiskt sken, och vi synas
oss begå en vanärande otrohet emot den uppmaning, dess med
vördnad bevarade minne för oss innehåller, om vi låta krigets kärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
