Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Sveriges framtid (1843)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ära? Hvad hafve vi väl då att svara på en sådan fråga? Kunne vi
icke svara med annat, än vanmagtens, förnedringens och hånets nej!
— då försvinner alldeles glansen af vår ära, ty den egentliga, af
många nästan vidskepligt dyrkade, utgångspunkten för dess strålar,
blir då för oss alldeles främmande och betydelselös. Men skulle
ännu en ny mägtig ande kunna vakna i vårt inre, som
genomträngande oss med framtidens aning upphäfver den nuvarande
fordunklingen af vårt tänkesätt och ingifver oss hoppets ödmjuka, men
förtröstansfulla ja! — då uppstår åter i förnyad gestalt våra gamla
minnen såsom mägtiga framtidskrafter. Minnesvården på Lützens fält blir
icke blott en förkunnare af en försvunnen tids ära, som väl är stor
och ädel, men affallen ifrån lifvet och framtiden, allt djupare
nedsjunker i glömskans flod, utan det höga, nära till dyrkan vördade,
personliga minne, hvarom den erinrar, träder åter fram såsom en
förklarad ande och talar å nyo till sitt folk: »förföras ej du lilla
hop, utan lyft med nyväckt hopp ditt öga åter upp emot lifvets
stora mål och fortsätt inom den inre verlden den heliga strid, jag
inom den yttre börjat. Förtrösta ånyo på Gud, och du skall ännu
en gång, såsom förr, både vinna och behålla segren!» Men icke blott
detta vårt största och ärofullaste minne förkunnar då för oss
framtidens fordran, utan på hela vår historia falla morgonstrålarne af en
gryende dag, hvilka icke så mycket förhöja dess glans, som icke ännu
mer uppenbara dess verkliga inre, och den uppmaning till fridens
kärlek, hvilken vi under det sistförflutna tidskiftet emottagit, blir
icke mer en främmande röst utan inföilifvande sig med vårt
samfundslifs innersta grundton, förlänar hon denna en genomträngande
kraft, som i framtiden skall återställa dess välde och genom
endrägtens harmoni besegra de nu med hvarandra fruktlöst kämpande
missljuden.
Om denna bestämmelse för Svenska folket är den verkliga och
om vi skulle kunna förmå så fullständigt och djupt uppfatta dess
fordran, att vårt tänkesätt hyllar den såsom sin högsta lag, öppnar
framtiden för vårt samfundslif en ny bana, som väl är brant och
fordrar både ansträngningar och offer, men som leder icke blott till
frid och lycka, utan äfven till den sanna ärans solbeglänsta höjder,
till det den verkliga förädlingens frälsande och skyddande rike, hvars
evärdliga grund är trogen kärlek till mensklighetens högsta
gemensamma mål. Men denna bana kan icke beträdas utan hårda och
allvarliga strider. Det förvirrade, stundom temligen högljudda, sorl
af missnöje och knot, som genomgått den sednaste tiden, visar väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
