Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om allianstractaten mellan Sverige och Ryssland år 1812 (1838)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allierade, skulle utgången blifvit annorlunda. De, som hysa en
sådan mening, hafVa icke fästat nog uppmärksamhet vid storheten och
arten af det motstånd, hvilket Napoleon emot sig hade framkallat
Det var framtidens ande, som för en kort tid hos de uppretade
folken segrade öfver det närvarandes slapphet; och understödd icke
blott af fosterlandskärlekens och frihetsbegärets ädlare motiver, utan
äfven af hatets och hämndens mörka dæmoner, gaf han åt folkens
kämpar på en gång både hoppets och föi-tviflans kraft och mod att
i striden gå till det yttersta och uppoffra allt En sådan
stridskraft är, då hela folkslag deraf lifvas, oöfvervinnelig. Dessutom
voro de krafter, hvilka i denna, hela den civiliserade verlden
genomgripande strid emot hvarandra uppträdde, så stora, att Sveriges magt
för sig betraktad, i synnerhet då för tiden, var alldeles för liten att
åstadkomma den enas eller andras öfvervigt Sveriges politiska
betydelse vid detta tillfälle grundade sig egentligen på de personliga
egenskaperne hos dess anförare. Den inflytelse dessa haft på den
stora stridens utgång kan icke misskännas. Men det fält, som
för den erfarne krigarens och store fältherrens verksamnet öppnade
sig, då han inträdde ibland de emot Napoleon kämpande
nationernas ledare, och icke allenast deltog i deras gemensamma strid, utan
åften hufvudsakligen bestämde planen för densamma, var öfver all
jemnförelse större, än den sphær, som någonsin kunde komma att
tillhöra en Napoleons välde underordnad anförare för en ringare
magt; och den vinst, som Napoleons stridskrafter skulle hafva
erhållit genom den Svenske anförarens personliga biträde, kan
således icke i något afseende vara jemförlig med den, som genom samma
bundsförvandt verkligen tillföll de allierade. Dessutom bör det här
icke heller lemnas ur sigte, att den höge person, om hvilken nu
är fråga, både i ord och gerning fullständigt ådagalagt, det han
om rättvisan af de allierades sak ägde en fast och djupt rotad
öf-vertygelse, och att han således, såsom deras bundsförvandt, kände
sig lifvad åf den kraft en sådan öfvertygelse ensamt förmår gifva,
hvilket icke skulle hafva varit händelsen, om han af
omständigheterna sett sig tvungen att biträda Napoleons af honom ogillade
eröfrings-system. Men om vi också i förbigående skulle öfverlemna
oss åt den sjelfkära föreställningen, att i denna critiska tidpunkt
det var Sverige, som ägde att utskifta ödets lotter icke blott åt
Napoleon utan åt’ Europa och menskligheten, och att således, om
Sverige slutit sig till den förstnämnde, denne skulle hafva blifvit
segrare i striden och underkuf vat verlden; hvad hade väl Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
