Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om allianstractaten mellan Sverige och Ryssland år 1812 (1838)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
personlighet, hvilken har behof af att blifva något på egen hånd,
och sjelf vill kämpa med sina öden. Fostersonen ville icke vara
otacksam emot sin fosterfar, men han ville skilja sig ifrån dess
hus, för att på egen hand försöka sin lycka. Det är* besynnerligt,
att denna djupare natioualitet kunnat undfalla uppmärksamheten hos
någon, som gjort en närmare bekantskap med Finnarne; den visar
sig så väl i mångfaldiga vackra och ädla, som någou gång i en
egenartad skrytsamhets mindre behagliga drag. Det vore ock
be-dröfligt, om den icke fanns. Ty dä skulle icke allenast den
högaktning Svenskarne ifrån ålder hyst för Finska national-cbaracteren
sakna verklig och tast grund, utan såväl den civilisation, hvilken
Finland genom föreningen med Sverige erhållit, som det relativa
sjelfberoende, hvilket Ryssland detsamma tillerkänt, blifva utan all
nytta. Utan inre utvecklingskraft skulle Finska folket i sådant fall
snart förvandlas till fullkomlig likhet med den stat, hvars
beherr-skare tör det närvarande är dess regent. Men, såsom sagdt, denna
nationalkraft finnes och är utan tvifvel så stark, att den äfven
under nationens nuvarande yttre förhållanden kan begrunda och
utveckla ett sundt, lyckligt och ädelt samfundslif. Den gaf äfven
na-tiouen vid den stora förvandlingen af dess politiska ställning icke
blott mod och hopp att gå sina framtida öden till mötes, utan
äfven en förtröstan på egna krafter, hvilken förlikade densamma med
det nya förhållandet och gjorde det erhållna, ehuru inskränkta,
sjelf-beroendet kärt för flera af dess ädlare sinnen. Patrioterne, eller de
som vid pröfningen af de hithörande politiska frågorna hade
Finlands framtid till hufvudsakligt ögonmärke, ej mindre de, som
endast hade afseende på tryggheten och friden, än de, hvilka
hoppades fortgång och stigande, hyste således efter alla anledningar den
öfvertygelse, att återföreningen med Sverige skulle åt Finland
bereda endast faror och krig och dessutom verka hämmande på den
inre nationalkraft, som förut utvecklat sig under samma förenings
skydd. Desse patrioter voro sannolikt blott få, men de voro utom
all fråga de bäste och för framtiden var deras betydelse störst
Men flertalet? Hvad hade man väl af dem att vänta? Svårligen
annat än hvad som vanligen i alla länder beklagligen utgör flertaleta
character: att skatta det närvarande och egna fördelar egentligen
och högst, samt för dem glömma framtiden och det gemensamma.
Jag menar icke här de äfventyrande och vågsamma lycksökare, som
just i samhällets upplösningstillstånd röras och hafva sin varelse,
och derföre äro så villiga organer för destructionsprincipen. Sådana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
