Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om allianstractaten mellan Sverige och Ryssland år 1812 (1838)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
méens fortsatta strid för Sveriges sak, äfven sedan Finlands var
förlorad, om kraften och innerligheten af de band, hvilka så länge
sammanhållit dessa folkslag. Men ett nytt samhällsskick hade
in-trädt, och i förening dermed hade nya åsigter och nya böjelser
gif-vit åt tänkesättet den ovisshet och obeslutsamhet, som ej mindre
hos nationer än hos enskilde åro den inre stridens omedelbara följd.
Kärleken till det gamla och till Sverige var visserligen hos
mängden ännu, och så länge den icke sattes på allvarsammare prof,
skenbart rådande, och hos några enskilda var den det i sjelfva
verket, så att de gjorde, hvad månge Svenskar tro, det alla Finnar
böra göra än i dag, — gåfvo, i afseende på det allmänna, hoppet
alldeles förloradt Men dét nyas reaction var, ehuru mindre tydlig,
likväl mycket starkare: och om den hos många onekligen hade sin
grund i beräkning at enskilda fördelar, utgick den deremot, såsom
ofvanföre blifvit yrkadt, hos några ifrån en säkrare insigt i
betydelsen af det närvarande, en djupare aning om det nödvändiga i
framtiden och ett manligare mod att gå dennas förestående öden
till mötes. Om Svenskames tillgifvenhet för Fiuland vill vara
värdig sin egen djupa och ädla rot, tillhör det dem att bedöm ma
denna reaction emot det, som länge utgjort deras käraste nationala
önskan, utan intolerans; de böra å ena sidan anse den med
mildhet och fördragsamhet, och å den andra med verklig aktning: —
och den, som då handlade på Sveriges vägnar och till en stor del
hade de nordiska folkens framtida öden i sin hand, ålåg det att
icke genom national-fördomar, prat och ett tomt yttre sken låta
förvilla sig, utan med skarp blick uppfatta icke blott
omständigheternas utan tänkesättets verkliga förhållande och, såsom han ock
verkligen gjorde, handla i öfverensstämmelse dermed.
Men jag låter denna argumentation tills vidare hvila och vill
betrakta frågan ifrån en synpunkt, som mer öfverensstämmer med
den opinion, hvilken i Sverige länge varit den rådande. Jag vill
således emot min öfvertygelse antaga, det med få undantag Finlands
innevånare 1812 önskade återförening med Sverige och att de skulle
bestäradt hafva yttrat denna önskan, om de fått tillfälle dertilL Då
uppstår först den frågan, om Sverige, äfven i fall återföreningen för
detsamma medförde mer våda än vinst, icke hade en moralisk
förbindelse att gå en sådan trohet till mötes? — Denna fråga skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
