Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om allianstractaten mellan Sverige och Ryssland år 1812 (1838)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
misströsta. Hafvet, stormen och klipporna, fjällarne, kölden och
fattigdomen äro de starka bundsförvandter, dem naturen skänkt oss,
och de äro emot ett härdadt och tappert folk trogne; men veklingar
må ej förtrösta på dem: de hafva i dem blott fiender, på hvilkas
fruktansvärda biträde h varje eröfrare med säkerhet kan räkna *).
Det nordiska samhället, såvida dess ändamål år att i kamp med
den alltförstörande kölden och ända intill den gräns, som dennas
öfvermagt satt för den organiska verlden, bereda ett skydd ej blott
för dennas ädlare alster, utan äfven för mensklighetens högre
för-ädliugskrafter, är ett storartadt företag, som ej kan utföras under
vekliga njutningar eller af män, som längta efter dem. Likasom
den käcke sjömannen trifves helst i stormen, med hvilken han så
ofta måste kämpa på lif och död, måste äfven Nordens man ej blott
förlika sig med, utan fatta kärlek till de hårda yttre förhållanden,
som hos honom framkalla den kraftutveckling, utan hvilken ej hans
samhälle kan bestå. Så snart han förlorar denna inre belåtenhet
med sin lott och sin ställniug, och anser det för lyckligare att
sorglös hvila i armarna på den frikostiga naturen, än att med framgång
arbeta för hennes vård och skydd emot fiender, för hvilka hon
ovårdad måste duka under, är den inre kraft förlamad, genom hvilken
ensam han kan blifva duglig för sin plats och sin bestämmelse.
Han vissnar icke blott sjelf bort utan frukt och nytta, utan hans
lefnadsäsigt, uttalad i njutningens pris eller i vanmagtens klagan,
genomtränger äfven det öfriga samhället med ett fint och
förve-kande gift
Men vi vilje tänka oss det värsta som utifrån skulle kunna
hända oss! Vi vilje föreställa oss eröfringen af vårt land! Följer det
då nödvändigt deraf, att vi sjelfve skole bli kufvade och nedtryckas
under tråldomens ok? Visserligen, om vi ej äge någon annan
sjelf-ständighet än den blott yttre; men om vi förvårfvat oss den inre,
hvarom ofvanföre är taladt, då kunne vi ej eröfras; vi upprätthållas
då af en kraft som är större än det yttre tvångets alla magter:
af troheten, som segrar öfver verlden, som förmår bevara friheten
äfven i den fjettrades bröst, och återskänka honom till och med den
yttre sjelfständighetens lycka, om tillfälligheter för någon tid
fråntagit honom den, så framt nämligen denna förlust ej medfört äfven
undergången af den inre.
*) Det är en gammal sats, att lefnadssättets veklighet, äfven utan
verkligt sedeförderf. är den farligaste fienden för Nordens folk. Man
har väl ofta upprepat den, men det torde knappt kunna ske fbr ofta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
