Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om allianstractaten mellan Sverige och Ryssland år 1812 (1838)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stånd. Att detta skedde först genom Westphaliska freden och
utgjorde det rysliga trettiåriga krigets stora, ehuru genom mångfaldigt
elände dyrköpta vinst, torde väl svårligen kunna bestridas, äfven som
det lika litet kan förnekas, att det var Sveriges hjeltemodiga försvar
emot det catholska samvetstvångets då med öfvermagt framträdande
reaction, som i denna blodiga strid hufvudsakligen räddade
reformationens verk. Månge finnas väl, som då de emot hvarandra väga
den andliga vinsten och den förstöring af timlig lycka, som den
kostat, icke anse den sednare vara fullkomligen betäckt genom den
förra; och någre hysa äfven den meningen, att, emedan
samhällsin-råttningen befattar sig med personlighetens yttre och religionen med
dess inre, dessa kunna och böra anses såsom af hvaraudra oberoende,
och religionens positiva inverkan på samhället såsom endast skadlig
och förvillande. Men med dessa åsigter och deras anhängare hafve
vi i denna skrift ej något otaldt Det gifves, såsom vi hoppas, ännu
tillräckligt många, som begripa att protestantismen utgör en af de
största acter inom den Europeiska culturens utvecklingshistoria, och
att, då det med fullt skäl kan sägas, att Sverige, i större mått än
någon annan magt, bidragit till befästande af dess yttre trygghet
och skydd, detta lolk äfven bör räknas till dem, hvilka, åtminstone i
negativt afseende, bidragit till culturens befordran. För att förtjena
namn af culturfolk, fordras dock mer; ty det år genom inre krafter
som culturen lefver och upprätthålles, och Sveriges framgång i
försvaret af protestantismens sak är således mer att betrakta såsom en
kallelse att blifva culturens trogne tjenare, än såsom ett bevis att
vi verkligen varit det. Protestantismen, sådan den i historien redan
framträdt, är ännu blott en ofullkomlig utveckling af dess inneboende
idé. Denna består nämligen å ena sidan deruti, att all ifrän meuskliga
önskningar, begärelser och meningar utgående usurpation af det
heligas rätt och namn fördömmes såsom, i ordets högsta och egentliga
bemärkelse, brottslig, i följd hvaraf en oinskränkt hyllning egnas
åt det heligas magt och ett kraftfullt försvar åt den frihet, som
denna magt ensam förmår skänka. Å andra sidan är
protestantismen en utvecklingsact af religionens positiva kraft äfven inom
det intellectuella af menniskolifvef inom idéernas, begreppens och
kunskapernas sphær. Att denna utveckling ännu högst ofullkomligt
ägt rum, torde väl svårligen kunna nekas. Å ena sidan
genora-gripes nämligen den nyare bildningen beklagligen ganska djupt af
den åsigt, att protestantismens högsta tendens består uti de
intellectuella krafternas emancipation ifrån religionens magt, och raånge gå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
