Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Norriges befrielse och förening med Sverige (1857)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
föremål snart sagdt uteslutande uppfattar den Franska monarchiens
enhet. Men så mycket starkare tråder det nya Norrska samhället
fram i sin kraftutveckling utom sitt eget land. Deras första
eröf-ringsföretag var det emot södra Italien, dit de först kommo såsom
pilgrimer, sedermera väl antogo någon likhet med röfvareband, men
snart öfvergingo till en verklig coloni, genom hvilken de omsider
grundlade de begge Siciliernas konungarike. Denna Norrmännens
eller, om man så vill, Normandernas hastigt tillvexande magt uti
Italien, är en episod i verldshistorien, som gränsar till det
underbara, och uti oerhörd både tapperhet och framgång knappt har sin
like. »Betraktaren deraf », säger Gibbon, sedan han afprutat en god
del, genom att härleda den ifrån berättelsens öfverdrift, »har dock
så mycket qvar af obestridligt factum, att han i sin föreställning
derom måste vackla emellan underverk och fabel» Några hundrade
man angripa, beségra och i grund förstöra den ena gången efter
den andra arméer af många tusenden, som anförda af skicklige
generaler bestodo icke allenast af Greker och Latinare, hvilka man kunde
anse såsom förvekligade, utan af Araber, Turkar och Saracener samt
åtminstone en gång af Väringar. Den första anföraren af denna
Normandiska folkskraft, och som i följd deraf var ordförande i den
senat, som styrde den lilla republiken A versa, hette Eaiuulf, en af
Normandiets grefvar. Men det egentliga storverket utfördes icke af
honom, utan härrörde ifrån sönerna at en särdeles märkvärdig
hjelte-familj. På slottet Hauteville i Normandie bodde, i böljan af det
11 seklet, en riddare, som hette Taucred. Han hade 12 söner, men
något knapp förmögenhet, så att de fleste af de förra måste efter
gammal Norrsk sed begifva sig ut i verlden för att söka sin lycka.
De vandrade derföre till sina landsmän i södra Italien och ingingo
i deras samfund. Det var egentligen tvenne af dessa Tancreds söner,
som föryärfvade en stor historisk märkvärdighet, den sjette, som
hette Robert och sedermera blef utmärkt genom tillnamnet Guiscard,
och den yngste eller 12:te, Roger. Den förste anses, såsom det
synes, med fullt skäl af många, såsom sitt tidehvarfs störste krigare,
och såväl i tapperhet som i klokhet och herrskarekraft torde han af
få i hela verldshistorien vara uppnådd. Han förvandlade dels genom
understöd af påfven, till hvilken han slöt sig såsom vasall, dels
genom soldaternas tillgifvenhet och Mfall, snart den lilla republiken
till hertigdöme, och såsom dess anförare eröfrade han med undantag
af några få befåstade orter nästan hela den del af Italien, som nu
tillhör konungariket Neapel. I den förfärliga strid, som vid den tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
