Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Norriges befrielse och förening med Sverige (1857)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
känsla af deltagande; emedan deras profetiska mening går straxt i
fullbordan och bjeltens fall följde nästan omedelbart derpå.
Olof Tryggwason lemnade Norrige i ett vida mer upplöst och
försvagadt tillstånd än det var, fem år förut, då han uppsteg på
dess tliron. Och han var dertill icke utan skuld, ty den hotande
ställning af nordens eröfrare, han påtog sig sjelf, förmådde hans
grannar att ingå det emot honom fiendtliga förbundet; tåget till Wenden
var temligen onödigt och återtåget icke verkställdt med klokhet; hans
stränga förfarande émot. Håkan Jarl och hans söner, af hvilka en
blef af honom mördad, retade de qvarlefvande af denna mägtiga ätt,
som voro landsflygtige vikingar, att förena sig med hans fiender o. s. v.
Men ehuru den strängt dömande häfdatecknaren kan finna sig
föranlåten att fästa dessa och möjligen andra flera förebråelser vid hans
namn, är detta dock en af de starkaste bekräftelser på den historiska
sanningen, att den tappres minne lefver i häfderna, ty norden har
få hjelteminnen, som äro så oförgängliga som hans.
Efter Olofs nederlag vid Svolder och sannolika död, blef Norrige
deladt emellan flera herrar, konungarne i Sverige och Danmark samt
Jarlarne Erik och Sven Håkans söner. Af alla dessa var Erik Jarl
både genom sin personlighet och sin ställning den mägtigaste.
Han kunde sannolikt hafva eröfrat hela Norrige och blifvit Olof
Tryggwasons efterträdare, men detta endast genom inbördes krig,
genom brytandet af ingångna förbund, genom kränkandet af bröders
och slägtingars rättigheter, och möjligen genom afskyvärda brott,
såsom brodermord o. d.; men han var för ädel, att på sådana vilkor
eftersträfva konungadömet. Den märkvärdighet, som tillkommer Erik,
hänförer sig mer till mensklighetens inre historia, än till den yttre
och politiska. Såsom hjelte och krigare hör han till första
ordningen. Om man lemnar hans många vikingabragder åsido och håller
sig blott till hans historiskt märkvärdiga segrar, är det erkändt, att
det var han som segrade öfver Jomsvikingarna i Hjorungavaag, att
det var han som öfvervanu Nordens störste hjelte vid Svolder och
att slutligen det var han, som i egenskap af Enut den mägtiges
vasall egentligen bidrog till eröfringen af London och till
grundläggandet af Knuts Engelska rike. Det är äfven märkvärdigt, att han
uti de begge förstnämnda af dessa drabbningar icke ifrån början
hade öfverbefålet, utan fick det först genom det under sjelfva striden
uppkommande behofvet af hans öfverlägsenbei Men dessa blodiga
både bragder och segrar förvildade icke, såsom annars är vanligt,
hans inre. Icke en gång herrsklystnaden blef af dem en följd. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
