Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Norriges befrielse och förening med Sverige (1857)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
döpte och honom varmt tillgifne och trogne, men dock ännu
tem-ligen hedniskt vildsinnte, Thormoder Kolbrana Skald, att ejonga det
gamla Bjarkamal:
Dagen är oppe m. m.
och han sjöng med stark stämma, så att det hördes öfver hela
hären och alle vaknade deraf. Sedan fortsatte han sången med
afee-ende på deras nuvarande ställning och förkunnade konungens åra
och trohetens pris, så att alle kände sig djupt rörde och lifvade af
stridslust och kallade sången »huskarla whot eller drengauppäggelse».
Sjelfva slaget uppsköts till middagstiden d. 31 Aug. Då åter
trädde Olof fram fullt beväpnad, ordnade sin här till anfall, uppslog
sitt boner, som var sydt af Drottning Ingegerd och utgjorde hennes
sista skänk, och höll till den samlade hären ett tal, utmärkt af
klarhet och mod, men tillika undergifvet hemställande utgången till
Gud. Omkring kl. half 2 böljade en solförmörkelse, som emot kL
3 blef nästan total och upphörde först nära kL 4. Denna
märkvärdiga händelse åstadkom väl i början mycken förvirring, men den
synes snarare genom den häpnad den ingaf hafva äggat stridens
häftighet än ingifvit lusten att fly. Efter att hafva kämpat med
en tapperhet, hvilken till och med hans fiender sedermera erinrade
sig med vördnad, och efter det flera af hans starkaste hjeltar hade
stupat, föll han omsider sjelf hvarefter hans här, sedan Dag
Ringsons försök att ånyo begynna striden hade misslyckats, upplöstes och
flydde, och drabbningen upphörde.
Slaget vid Stiklestad, då man fullständigt uppfattar både de
motiver, som hos begge de mot hvarandra stridande utgjorde dess djupt
rotade orsak, och dess såväl omedelbara och medelbara föjjder i hela
deras omfattning, måste obestridligt erkännas såsom en af de
märkvärdigaste strider, verldshistoriens håfder hafva att uppvisa. Af
slagt-ningar, uti hvilka härföraren stupat, men det oaktadt verkligen
segrat, har man flera exempel, såsom Epaminondas, Gustaf Adolph,
Nelson, men uti slaget vid Stiklestad stupade icke allenast
härföraren utan led det mest afgörande nederlag, och det oaktadt vann den
sak, för hvilken han stridde och föll, den fullständigaste seger, och
något dermed verkligen likartadt factum känner jag icke.
Sällan, om någonsin, har väl ett slag hållits, uti hvilket det
gamla och det nya såväl i tänkesätt som i samhällsskick, framträdt
emot hvarandra i så stark och uppenbar motsats, som uti detta.
k ena sidan hedendomen och dess starkaste praktiska
utvecklingsform, det råa vikingalifvet, hat till freden och förakt för dess yr-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
