Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Norriges befrielse och förening med Sverige (1857)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för mig, fader» — och Olof svarade: »Då måste du komma till mig.»
Denna dröm ötvertygade Magnus, att hans sjukdom icke skulle
upphöra utan genom döden. Berättelserna om hans sotsäng innehålla
rörande vittnesbörd om den ända till slutet fortfarande ädelheten och
godheten i hans character, rättvisan i hans politiska åsigter och
visheten hos hans förstånd. Till de sednare räknar jag hans
förordnande, att Harald Sigurdson skulle blifva konung i Norrige och Sven
Ulfson i Danmark, ty å ena sidan uppfylldes derigenom det
bok-stafliga innehållet af fördraget emellan honom och Hardeknut, och å
den andra ådagalade han den genom hans egen erfarenhet
förvärf-vade insigten deruti, att de begge rikena icke skulle kunna
sammanhållas af en konung, utan genom tvång och vapenniagt, och detta
skulle bereda begge folkens olycka och oupphörliga oro. Då han dog,
omgifVen af förvärfvad ära och glans, var han blott tjugu tre år
gammal, och både Danmark och Norrige instämde uti att gifva
honom tillnamnet af den gode. Harald ville icke rätta sig efter hans
förordnande, utan i stället taga Danmark i besittning genom eröfring.
Men Norrmännen voro obenägne dertill och Einar Tambaskelver
svarade, då han uppmanades att deltaga i erötringskriget: »Jag anser
det för bättre att följa liket efter konung Magnus till grafven hos
hans fader den helige Olof, än att följa någon lefvande konung på
eröfringståg.»
När man sammanfattar i en återblick det nittonåriga skifte af
Norriges historia, som ligger emellan Olof Haraldsons flykt till
Ryssland 1028 och Magni den godes död, har man skål, att förelägga
sig den frågan: finnes det i något annat folks historia en så på
både inre och yttre förvandling rik episod? När har någonsin annars
christendomen så hastigt framträdt, såsom den djupt och allmänt
genomträngande befrielsens kraft? Jag åtminstone känner icke något
dermed jemförligt historiskt factum. Det är uti detta factum
alldeles uppenbart, att det var omvändelsen till christendomen, som
utrustade Norrmännen med hoppets och kärlekens magt och skänkte
dem fosterlandskänslans, enighetens och lydnadens dygder, samt
derigenom gjorde dem till ett fritt, lyckligt och mågtigt folk.
Men om vi utsträcke återblicken ännu längre tillbaka,
framträder för vår betraktelse ännu ett annat factum af lika, om icke
större betydelse; och detta består deri, att Norriges trenne störste
konungar, Håkan den Gode, Olof Tryggwason och Olof Haraldson,
hvilka voro hjeltar i ordets högsta bemärkelse och så, som få hafva
varit det, likväl i ord och gerning erkände christendomen såsom det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
