Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om universitetsinrättningen - III. Om vetenskapen (1833)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det tolk, som uppfostrat deu vetenskapliga culturen och åt
efterveriden öfverlemnat den, såsom en dyrbar skänk, dyrkade
vetenskaperne, såsom gudinnor; vi vilje använda dem såsom tjensteqvinnor,
och då en sådan befattning icke passar för dem, bör man ej
förundra sig om de rymma bort.
Men vetenskapen i sin högsta rigtning är ett sökande; och
det är uti den återställda öfvervigten af denna rigtning, som det
förnämsta correctivet emot vår tids förvillelser innehålles. För att
här undvika att missförstås erinre vi, att, såsom vi ofvanföre yttrat,
vetenskapen är ett sökande efter vishet, och visheten det
gudomligas magt öfver menniskosjälen. Detta sökande kan således icke
förvexlas med den forskning, som består i förvärfvande af kunskap och
dennas underordnande under ett redan uppkommet begrepp: ty de
bägge seduare, ehuru nödvändiga former af vetenskaplig verksamhet,
äga dock, såvida de äro uttryck af det redan uppkomna begreppet,
endast negatif betydelse; då deremot det positiva uti vetandet är
den andliga evolution, hvilken genomtränger själen med den ideella
kraft af hvilken såväl de practiska maximerne, som de theoretiska
begreppen ursprungligen alstras, och det är denna evolution, som af
det vetenskapliga sökandet hufvudsakligen framkallas. Men
hvar-igenom bestämmes detta sökande? Det är evighetens heliga,
upplyftande tanke, som utgör dess väsendtliga grund; det är den, som
ger insigt uti den förgängelsens magt, hvaraf äfven de menskliga
föreställningarne genomgripas, och således hindrar att såsom
oförgängligt anse och med falsk vördnad och förtröstan omfatta det
förgängliga uti dem; det är den, hvilken visar menniskan det högre
mål, som är oupphinneligt på jorden, men hvarefter sträfvandet
utgör den lefvande rot ur hvilken alla förädlingens krafter utgå När
vi se tillbaka på vårt slägtes öden och finne, huru förgängelsen»
magt hemkar öfver alla menniskoverk, huru undergången träffat
icke blott hvad menniskokraften förmått uträtta i det yttre, utan
äfven menniskotankens alster; meningar, som under årtusenden
be-herrskat folkens sinnen, deras högsta föreställningar, föremålen för
deras dyrkan; huru kunne vi då föreställa oss, att våra lärobegrepp,
som genom sin inbördes strid redan i sin födelsestund hos sig
förråda förgänglighetens tecken, skola blifva beståndande? Jo, säger
man, de förra voro fördomarnas och vidskepelsens verk och hafva
derföre fallit; men vår upplysning är förnuftets alster och måste
bestå! Men hvad är då förnuftet och hvarför förtröste vi derpå? —
Är icke förnuftet organ för det evigas positiva, det menskliga vetan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
