Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om landtbrukets förhållande till civilisationen och bildningen (1858)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bfir rara en planta, som växer i fäderneslandets jord ocb idte i
askan af dess ruiner.»
Men om vi rända vår betraktelse till lefnadssättet, sedvanorna
och braken, finne vi älven der mycket, som erinrar om vildhetens
eller naturtillståudets qvardröjande magt. Ett af vildens utmärkande
drag är bans glupskhet att förtära alla de födoämnen, ban kan
öf-verkomma ocb, om han finner dessa i större mängd, tager det idte
slut med bans förtäring af dem, så länge de räcka. Att inom den
civiliserade veriden finnas många, som bevara detta vildbetens
grunddrag, är en bekant sak, och hos dessa har matlusten så fullständigt
utvecklat sig, att den blifvit centralkraft icke blott inom deras
kropp utan äfven inom själen, så att de icke kunna tänka på
något annat än mat Men dessa gourmander, ehuru de icke åro få,
höra dock lyckligtvis till undantagen. Af större betydelse åter äro de
festliga måltider, der folk samlas i mängd för att åt matlusten egna
sin hyllning. Förr bade dessa stora måltider till ändamål att fira
glädjen öfver lyckliga händelser, att gifva hyllning åt dyrbara
minnen, att deltaga i den gemensamma fröjden i anledning af årets
märkvärdigaste skiften o. s. v. och då utgjorde måltiden endast en
del af festen och var underordnad dennas egentliga ändamål. Nu
åter anses allt sådant för pedanteri, och man dyrkar matlusten sjelf.
Man känner vid sådana måltider, att man i denna naturdrift är
svagare än vilden ocb således icke kan åta så mycket, som han,
men denna brist söker man att ersätta genom en slags poetisk
idealisering af födoämnena, deras mångfald, förfining ocb prydnad, på
det njutningen af dem må blifva icke blott kroppslig, utan äfven
andlig.
Ett annat grunddrag hos vilden år bans förkärlek för
grannlåter och hans begår att dermed pryda sig, och detta grunddrag
lefver qvar i full kraft Den granna salongsdamen, då hon med
det innerligaste välbehag i spegeln betraktar sin af perlor och
diamanter prydda bild, djupt anande den beundran hou väntar sig i
den lysande cirkel, hon ämnar besöka, är hon då i sitt innersta
väsendtligen skiljd från vilden, då han tatouerar sig och behänger
sig med snäckor och koraller?
Men jag afbryter här denna sorgliga betraktelse och
underlåter således att utsträcka dem till culturens högre områden,
vetenskap och konst Jag tror mig hafva sagt nog, för att uttala min
öfvertygelse det vildheten eller naturtillståndet, långt ifrån att vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
