Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om landtbrukets förhållande till civilisationen och bildningen (1858)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förpestande måste förjaga eller döda befolkningen. Oaktadt
öfver-driften innehåller påståendet till en god del troligen sanning. Men
annorlunda förhåller det sig med de egentliga rofdjaren, eller dem, som
angripa och döda de af veitrikets alster lefrande fredliga djuren,
ty om de förra oberoende af menniskans magt skulle obehindradt
iå tillvexa, kan d$t anses för åtminstone sannolikt, att de förr eller
sednare skulle utöda djurverldens alla högre och ädlare slägten.
Det år således emot denna mågtiga förstöringskraft, som menniskan
år kallad att kämpa, och detta i kraft af den höga bestämmelse,
som gör benne till organ för verldens nyskapelse och förvandling.
Så länge jägaren förstår betydelsen af sitt yrke, och inser dess
verkliga förhållande både till mensklighetens bestämmelse och till den
organiska verldens stora gemensamma lif, är den en både stor, ädel
ocb betydelserik form af mensklig verksamhet.
Uti utöfhingen af detta yrke har menniskan lyckats att till
sitt biträde vinna tvenne af rofdjuren, falken och hunden. Den
förra dock i vida mindre grad, och ehuru dess begagnande förr
ansågs för ett särdeles eget nöje, är det nu väl till större delen
af-lagdt och tama falkar höra till sällsyntheterna. Hunden åter har
med en trohet och lillgifvenhet, som gränsar till det underbara,
slutit sig till menniskan och är nu icke allenast hennes tjenare och
förbundsbröder i jagtens yrke, utan äfven hennes biträde vid vården
af de öfriga husdjuren, ocb han vakar öfver hennes trygghet med
större pålitlighet än någon menniska det förmår. Men ej nog
dermed! Då han är af ädlare art, blir han menniskans följeslagare i
alla skiften af lifvet, och då hon öfvergifves af sitt eget slägte, har
hon i honom ej sällan sin enda troget qvardröjande vän. Hon går
understundom mycket långt i förmågan att uppfostra honom och att
hos bonom framkalla en psychisk utveckling, som vida öfverskrider
gränsorna af instinktens begrepp, emedan man å ena sidan har
svårt att förneka den betydelsen af verkligt förstånd, och å den
andra måste medgifra det bunden i trohet och tillgifvenhet är
uppnådd af intet djur och af få menniskor. Vid den psycbologiska
betraktelsen af detta märkvärdiga fåctum, bör man ihågkomma, att
det icke framträder hos alla hundar utan endast hos några få, som
blifvit omsorgsfullt uppfostrade, hvaremot instinkten är naturens
skänk och kan icke genom uppfostran framkallas. Denna
menniskans förmåga, att uppfostra’ de oskäliga djuren och gifva dem en
ädlare, om själens ökade magt vittnande character, hvilken väl hos
hunden haft den största framgången, men dock äfven hos andra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
