Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om landtbrukets förhållande till civilisationen och bildningen (1858)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
såsom elephaaten, hästen, flera at foglarne o. s. v. ägt ram, är ett
märkvärdigt factura, som ådagalägger möjligheten af ett menniskans
förhållande till den öfriga organiska veriden, som en gång
utveck-ladt till större fullständighet kan göra henne värdig den yttre magt
hon redan deröfver utöfvar.
Men ehuru stor och vördnadsbjudande denna menniskans
ställning till den öfriga verlden är, när hon förstår dess rätta betydelse
och är trogen de fordringar, som deruti innehållas, kan den dock
genom oförstånd och de passioner, den vanligen framkallar, urarta
och blifva ett medel till förnedring och förvildning. I stället att
kämpa med naturens mordiska förstöringskrafter blir menniskan sjelf
då en af dem. Hon rigtar sin förstöringsfÖrmåga ej sällan af brist på
insigt emot det, som under skenbar skadlighet har inom naturens
stora hushållning en gagnande roll, och lika ofta i lättsinnigt
öf-verdåd emot det sköna, det ädla och det verkligt och tydligt
nyttiga, som påkallar menniskans vård. Då jägaren skjuter ej blott
näktergalar, lärkor och grönsiskor, utan äfven stengetter, och
lamadjur, som ända invid köldens gräns kämpa för upprätthållandet af
lifvets rike, äfvensåväl som ugglor, hökar och vargar, förstår han
icke betydelsen af sitt yrke och dess egentliga ändamål, utan
afvi-kande derifrån uppammar han i sitt bröst en mordlust, som icke
allenast i enskilda fall urartar till otyglad vildhet, utan äfven, då
han finner den organiska verlden vara för trång, rigtar hans
för-störingsbegär emot hans eget slägte. Det är då som menniskan
blir den väldige krigaren, den store fridsförstöraren, som gör jorden
till en vidsträckt valplats, öfver hvilken den i hennes bröst
uppfostrade mordengeln rusar fram och utplånar uttrycket af fridens
bestämmelse ifrån både naturens och mensklighetens anleten. Det
utur blodtörstighetens mystiska rot hufvudsakligen utvecklade kriget
utgör än i dag det starkast i förgrunden framträdande grunddraget
i civilisationens character. Skildraren af mensklighetens häfder
fäster i den grad företrädesvis sin uppmärksamhet vid krigets
bragder, att civilisationens egentliga process blir nästan alldeles förgäten,
och i afseende på så väl det faetiska i dess historia som det
verkligt bestämmande i dess principer, herrskar öfver både tänkesätt och
åsigter en högst bedröflig både okunnighet och ytlighet Man
säger väl, att kriget har verkat såsom uppfostringskraft och framkallat
utvecklingen af mod, kraft, ihärdighet och lydnad, och detta kan i
visst afseende vara saunt, men man har alldeles för mycket
uppskattat denna krigets fördelaktiga verkan, och om den äfven skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
