Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om landtbrukets förhållande till civilisationen och bildningen (1858)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Afrika är den af verldsdelarna, uti hvilken den djuriska
utvecklingsformen at lifvet har uppnått den comparativt högsta
cul-minationsgradeu. Inom menniskans egen natur herrskar der djuret
starkare än hos de folkslag, som bebo andra delar af jorden, och
detta i följd icke af humanitetens bristande anlag, utan af
anima-litetens öfvervägande intensitet Det synes som i Södra och
Medel-a Erika de växtätande colosserna, elefanten, noshörningen, giraffen,
strutsen m. fl. skulle utgöra det bestämmande grunddraget hos den
organiska verlden, hvaremot rofdjurscharacteren, ehuru lejonet och
panthern icke heller der saknas, dock hufvudsakligen framträder
genom de smärre djuren, hyænan, jackalen, den vilda hunden o. 8. v.
Deremot är det i Norra Afrika, som lejonet har qvar sitt rike och
upprätthåller både hos djur och menniskor en bäfvande känsla af
deras underlägsenhet Araben, och man tager detta ord vanligen
såsom en collectiv-benämuing på Nordafrikas innevånare, har mod i
striden äfven med öfvermagten och för öfrigt med hvilken fara som
helst; men för lejonet bäfvar han. Han kallar det för »herren»,
eller då han talar med Fransoser »le seigneur» och säger att det
fått sin öfvermägtiga styrka omedelbart af Gud. Då förfärliga
blixtar genomkorsa luften och åskans knallar öfverväldiga alla andra
ljud, betraktar han detta naturens stora skådespel med tystnad och
vördnad, men det är först då, när lejonets rytande bryter fram ifrån
skogen, som han darrar af verklig förskräckelse. Lejonet är i dessa
trakter en sträng herre. Det utkräfver uti hvad man skulle kunna
kalla svartskatt, så mycket kreatur, att de uti värde uppgå till
tio-dubbelt emot hvad Araben i penningar betalar till scheiken. Man
har uträknat att de trettio lejon, som anses hafva sitt tillhåll
i provinsen Constantineh, årligen kosta i underhäll 180,000 franc.
Nordafrikas lejon hafva icke samma skygghet för menniskor, som
Sydafrikas och Asiens, utan de angripa dem, äfven utan att vara
retade, blott af hunger och roflystnad. Vanligtvis går lejonet ut
på rof endast om natten och håller sig under dagen stilla uti sin
jordkula, och derföre våga Araberna icke att vara ute om natten.
Men den grymmaste artförändringen af lejonet, den som är utmärkt
af en mörkare nästan svart man, jagar äfven om dagen och
uppsöker då egentligen menniskor, lägger sig i bakhåll vid landsvägarna
och angriper mången gång med framgång både häst och ryttare.
Araberna hafva i sednare tider försökt att inskränka lejonets välde,
genom ett högst skadligt och dessutom temligen ändamålslöst företag.
De antända de stora skogarna, dels för att skrämma bort rofdjuren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
