Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om landtbrukets förhållande till civilisationen och bildningen (1858)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samhet, som ett palats utan en motsvarande arcbitec tonisk trädgård,
och ännu mera en trädgård utan ett slott, som centraliserar dess idé
är för åskådaren blott ett hälft verk, endast ett fragment, ett
ofullständigt och stympadt uttryck af den mening, det är ämuadt att uttala. Men
gemensamt, då äfven utförandets yttre detalj är trogen sin princip,
utgöra de ett verkligt och stort konstverk, menniskoväldets concentrerade
men tillika sublimt idealiserade bild. Det förfelar icke heller att på åskår
daren göra det imponerande intryck, som tillhör majestätet, eller
uppenbarelsen af den magt, som blifvit menniskan gifveu både öfver
sitt eget slågte, och öfver den organiska veriden i allmänhet Men
såsom i alla yttringar af detta majestät, så äfven i särdeles hög
grad i denna, kan högmodets demon insmyga sig deri, fördunkla
dess glans och gifva träffande betydelse åt en högsinuad
Engelsmans yttrande derom. Lord Kames sade nämligen om trädgården
i Versailles: >Det synes som naturen sjelf i sitt enkla skick skulle
vara för låg för den store konungens betraktelse och behöfva
förvandlas till vidunder för att kunna väcka hans uppmärksamhet»
Med större ädelhet och sanning yttrar sig deremot skalden Gray:
»Då dessa präktiga trädgårdar äro uppfyllda af menniskor, som i
brokiga massor röra sig emellan de löfrika tiäden, kan man icke
tänka sig ett skådespel rikare på verklig prakt än det, de då
erbjuda. Då de åter sakna den rörliga folkmassans, deras fulländade
gestalt väsendtligt tillhörande prydnad, då framkalla de en hemsk nästan
förtryckande känsla af förödelse och tomhet» Denna olikhet har åter
en djup rot Det stora konstverket talar väl å ena sidan om
men-niskokraften, innehåller en uppenbarelse af dess seger och är i detta
afseende präktigt, men det talar äfven å andra sidan om slafveri,
icke blott om förslafvad menniskokraft, utan äfven om förslafvad
natur, och den dunkla men djupa förnimmelsen af detta dess
vittnesbörd lägger sig tungt på känslan; och lättnad ifrån denna börda
kan endast vinnas genom det rikå och glada lif, hvaraf den rörliga
folkmassan är en talande bild, och som tyckes ådagalägga, att den
öfverlägsna menniskokraft, som framträder i byggnaden och
trädgården, äfven kan genom dem åstadkomma en skyddande vård af
lifvets frihet och glädje. Det var i Ludvig den XIV:des tid, som
denna den architectoniska trädgårdskonsten uti Versailles, med dess
byggnader och planteringar, framträdde med sin triumph och gjorde
Le Notre’s namn odödligt i konstens historia, derigenom att hans
verk blef åtminstone för ett sekel en prototyp för alla större
trädgårdsanläggningar i Europa. Hans konstverk var äfven verkligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
