Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pehr Hoffvenius (1859)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lede« icke gifva fulländad utveckling åt den, sannolikt storartade,
plan för det svenska bergsbruket, på hvilken han, under sednare
hälften af sin lefhad, arbetade med så ihärdig ifver och hvarigenom
han väckte de stora förhoppuingar, hvilka så länge han lefde fäs tade
sig vid b ans namn, och gjorde hans bortgång till föremål för eu
djupt och nästan allmänt genomgripande saknad. Men ehuru han
under sin mognare ålder öfvergaf medicinen och ej en gång ville
återvända dertill, då hau 1696 kallades att efter Drossander intaga
den medicinska lärostolen, var han dock i sin ungdom i sträng
mening och framför alla andra Hoffvenii lärjunge; och utgör eu
minnesvård af den sednares läraremagt och ära. Vid Upsala universitet
hölls året efter hans död en pareutation öfver honom af den store
talaren Upmarck, hvilken icke blott genom pompen i sin diction,
som stundom är öfverdrifven, utan äfven och hufvudsakligen. genom
ädelheten af sin uppfattning af det menskliga i liftets förhållanden,
och genom de sublima tankar, som ej sällan genombryta hans ord,
innehar ett särdeles aktadt rum ibland dem, som i vårt land
vunnit vältalighetens ära. Der skildras Odhelius eller, såsom han, efter
det han 1698 blef adlad, kallade sig, Odhelstjerna, såsom ett
»In-genium prsecoi», såsom en ovanligen tidigt sig utbildande snillekraft.
Han var icke mer än femton år gammal, då enligt Upmarcks
omdöme, hvilken icke blott var hans parentator, utan äfven hans
barndomsvän, af honom »strenue erat decnrsa tota illa humaniorum
lite-rarum arena, quæ ad ipsum sapientiæ penum aditum parat
sternit-que», eller med andra ord, han hade förvärfvat sig den vishet, som
ifrån den classiska fornålderns folk är traditionell, och utgör om icke
ett nödvändigt åtminstone ett gynnande vilkor för utvecklingen af
tankens fria och verkligt aetiva forskningskraft Rörd af den
mäg-tiga utvecklingsakt hvilken, såsom den store talaren med djup
in-aigt anmärker, i sednare hälften af det 17:de seklet genombröt
tankens rike, fattade han med djupt vördnadsfull aning »abdita naturse
majestas», såsom sin sökande forsknings högsta mål, »et creatarum
rerum grandia seoreta se penetrare animo constituit» Men då han,
för att vinna detta höga mål, måste »unum aliquod, tamquam
ingenio temporibusque suis convenientius, studium ex cnnctås eligere»,
var det »ars operosa medentium», som lofvade honom visbetens
krona och den mödosamt och ihärdigt forskande tankens belöning.
Det var således af naturvishetens kärlek och hopp. som han valde
medicinens studium, och icke af böjelse för yrket Men huru kuude
han, isynnerhet då, falla på ett sådant val, hvilket äfven nu skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
