Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sydenham. Ett bidrag till medicinens culturhistoria (1845) - Sydenhams Pathologi och Nosographi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Constitutionen 1665 och 1666 har benämningen pestilentialis.
Vintern 1664—65 var torr och ytterligt kall. Efter det under
vårens fbrsta början topiska inflammationer, såsom pleuritis,
peripneu-monia, angina, o. s. v. varit mer än vanligt gängse, visade sig redan i
slutet af Mars en elakartad eller pesti len tial isk feber, hvilken sedermera
i slutet af Maj efterträddes af den verkliga pesteu. Denna utbredde
sig sedermera med dagligen tillvexande häftighet till dess den vid
höstdagjemningen uppnådde sin culminatiou, hvarefter den
småningom aftog, så att efter vinterköldens början endast sporadiska,
relativt limi riga tall visade sig och om våren 1666 den verkliga pesten
alldeles försvann. Då den var i sin höjd, blefvo under en vecka
8,000 personer inom London deraf bortryckte*). Uuder året 1666
fortfor såsom en fortsättning af pestens välde ötver constitutionen,
ehuru icke lika allmänt utbredd som pesten sjelf, en pestilentialisk
feber, som räckte till våren 1667. Under pestens grassation voro,
såsom vanligt, inga andra sjukdomar synliga, utan, den förfärliga
contagionen sjelf oberäknad, var helsotillståndet ovanligt friskt De
som tillfrisknade efter pesten vunno en bättre helsa äu de hade förut **).
Pesten, såsom individuel sjukdomsprocess, anser Sydenhara bero
på en högst intensiv inflammatorisk character hos blodet som
genomgriper äfven det dynamiska hos detsamma ***). Det år tydligt att
*) Vanligen antager man mortaliteten uti denna pestgrassation, den
sista, som hemsökt London, hafva uppgått till 100,000, och Sydenhams
uppgift tyckes bekräfta ett sä högt belopp. Det har i alla tider varit
ett ej blott svårt, utan nära omöjligt problem att bestämdt uppgifva
Londons befolkning, och hvad den utgjorde i Carl II:s tid kan väl blott
gissas. Maitland, hvars History of London utkom 1 738, uppcifver enligt
Bilsching folkmängden då till 725,903. Om denna bestämning, som åt
minstone har noggranhetens yttre skepnad, får gälla, kan man väl, då
man tager i beräkning Londons hastiga och starka tillvext ända ifrån
slutet af 17:de seklet, svårligen skatta folkmängden vid pestgrassationens
period till mer än 400,000. I sådant fall skulle pesten hafva bortröfvat
fjerdedelen af innevånarna. Dock uppgifver Morton dödligheten till ej
mer än något öfver 40,000. De morbis acutis etc p 160.
**) Nec vero nullius est momenti, illum ipsum annum tot mtflium
strage funestum, alioquin mitissimum ac saluberrimum exstitisse;
om-nesque qui a peste immunes perstiterunt, numquam meliori valetudinc
usos fuisse; quin et eos, qui ab eadem convaluissent, cachexia aliisque
affeetibus, a residua priorum morborum labe provenire solitis, non magis
obnoxios deinceps vixisse. L. C. p. 113.
***) Prope est ut eredam, pestem peculiarem ac sui generis
fe-brim esse, quæ a partieularum sangvinis spirituös i o rum inflammatione
originem ducit. L. C. p. 110.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
