Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sydenham. Ett bidrag till medicinens culturhistoria (1845) - Sydenhams Pathologi och Nosographi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sydenham här gör sig skyldig till en förvcxling af de
inflammatoriska och krampaktiga momenterna i sjukdomsprocessen. Det förra
är, såväl i pesten som i hvar och en annan sjukdom, deuteropatliiskt
hufvudmoment af reactionen; det förra åter träder i pesten fram såsom
flillkomlig suppression af den nervösa kraften i
sangvificationspro-cessen. Suppression af nervernas kraft anser Sydenham utgöra det
primitiva uti ataxien, men hvad han här kallar »particularum
sang-vinis spirituosiorum inflammatio» är dermed vä3endtligen identiskt,
derifrån skiljande sig endast derigenom, att suppressionen af
nerv-kraften träder fram inom sjelfva centralgebitet af lifsprocessen,
nämligen sangvificationen. Det omedelbara uttrycket af detta
nervkraftens ursprungliga lidande, hvilket Sydenham kallar inflammatio, var
icke heller inflammatoriskt utan tvärtom. »Quod si subtilitate qua
potest maxima pollet (particularum sa sangvinis spirituosiorum
inflammatio), ut in principio et statu constitutionis epidemicæ videre
est, subito, ac quasi ex improviso, calorem nativum dissipat, et
ægrum e medio tollit.» Dessa hastiga dödsfall, redan i början och
under sjukdomens krampstadium, inträffade egentligen uti
epidemiens första period. Bubonerna voro critiska då de nämligen gingo
till verklig bulnad, och deras allmänna framträdande tillhörde
således hufvudsakligen contagionens declinationsstadium. Deremot voro
»maculæ purpureæ» vådliga tecken, »præsentanei interitus nuntii».
Garbunklarna nämnas väl. men deras bestämda skiljaktighet, både
till form och betydelse, ifrån bubonerna tyckes ej af Sydenham hafva
varit insedd.
Den pestilentialiska feber, som både föregick och efterträdde
sjelfva pesten och sedermera fortfor under hela året 1666, beskrifves
såsom utmärkt af stark lmfvudvärk, kräkningar och diarrhe, samt
inflammatoriskt lynne. Dess epidemiska utbredning minskades väl
under vintern, men den upphörde icke fullkomligt förr än om
våren 1667.
Den constitution, som inträdde vid den sistnämnda tidpunkten
och fortfor till Augusti 1669, kallar Sydenham a variolosa. Under
densamma voro nämligen kopporna herrskande. Ifrån
vårdagsjemuin-gen, under dessa trenne år, framträdde de med så stor epidemisk
utbredning, att Sydenham hvarken förut eller sedermera iakttagit
dem så allmänt gängse. De voro i beständig tillvext ända till
höst-dagjemningen, hvarefter de småningom aftogo, och försvunno då
vinterkölden inbröt De voro mycket regelbundna i sitt förlopp och
jemförelsevis med andra deras grassationer, mindre dödande. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
