Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sydenham. Ett bidrag till medicinens culturhistoria (1845) - Sydenhams Therapi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett stort hopp, men sannolikt har man skäl, att anse dess
grundtanke för falsk, och den har mer än en gång ofördelaktigt inverkat
på medicinens både utöfhing och forskning, i det den å ena sidan
alstrat misstroende till therapiens vetenskapliga principer, och å den
andra inledt forskningen på irrvägar, under det den ofta nog gifvit
understöd åt både ytliga, falska och vidskepliga meningar. För att
derpå åberopa ett exempel, erinrar jag om, att under den tid
guaja-cum ansågs, såsom det säkraste och kraftigaste medlet emot
syphi-lis, detta hos många gällde såsom bevis på denna sjukdoms
West-indiska ursprung, emedan der läkemedlet fanns, älven sjukdomen
måste hafva uppkommit.
Om det åter antages, att Sydenhams begrepp om specifikt
läkemedel motsvarade det af oraedelbarligt antidegenerativt,
uppkommer den frågan, om Chinabarken då kan, såsom det af honom skedde,
anses såsom verkligt specificum; — och denna fråga anser jag böra
besvaras med nej! Utan att nu ingå i någon utförligare betraktelse
af frossans inre grund, tror jag mig dock, åberopande å ena sidan
restat, ut Medicamenta in eam formam reducantur, qua vel eorumdem
substantia, vel saltem vis et efficacia melius corporibus nostris impertiri
queat. — — L. G. p. 404. Denna sednare citation är af
historiskt interesse. Den ftr ett försvar för den classiska ftsigten af
phurma-cologien, och således en rak protest emot den princip, hvilken
Paracel-8U8 så kraftfullt yrkade och som ligger till grund för den nyare och
verkliga pharmacien. Denna princip består nämligen deruti, att de
krafter, hvilka naturkropparne, de må vara af hvilken beskaffenhet som helst,
innehålla till botande af sjukdomar, äro i de sednaies naturliga skick
hämmade af deras materiella substrat, och det åligger således konsten,
att ifrån denna deras natuiligen förtryckta ställning befria dem och
der-igenom utveckla dem till full intensitet. Att Sydenham i denna sin
förkärlek för den elastiska fornålderns svagare insigt uti läkemedlens verkliga
betydelse och i sitt derihån härrörande hat emot Paracelsi, åtminstone
uti detta afseende obestridligt välgörande reform, har alldeles orätt, kan
väl numera icke engång sättas i fråga. Att pharmacien, likasom allt
annat menskligt, genom sina idkares “perversa sedulitas’*1, mången gång
blifvit ledd på afvägar, bör icke åberopas emot dess princip och sanna
tendens, ty ett sådant förfaran« e kan med lika skäl användas emot
hvilken forskningsart som helst, och fullständigt fullföljdt skul e det således
komma att ogilla dem alla. Deremot synes mig Sydenhams varning
emot det intrång, h varigenom pharmacien återverkat på t hera pien och
hindrat utvecklingen af dess grundsatser vara sann och värd att
behjer-tas äfven i våra dagar. Jag anser mig dock böra erinra, det Sydenham
icke alltid yttrar samma stränga motvilja emot pharmacien och dess
praeparater, och åberopar såsom bevis derpå, hvad som säges L. C. p.
31 och p. 416.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
