- Project Runeberg -  Valda skrifter / Fjerde delen /
191

(1868-1870) [MARC] Author: Israel Hwasser With: Per Hedenius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sydenham. Ett bidrag till medicinens culturhistoria (1845) - Sydenham och Forntiden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

som helst äro således förkastliga. Det är denna den Hippocratiska
medicinens character af ursprunglig frihet, på hvilken Celsus
hän-syftar, då han brukar det orimliga och löjliga uttrycket:
»Hippocrates Medicinarn ab studio sapientice separavit> *). En sådan
af-söndring är nämligen alldeles icke syftemålet hvarken af den
Hippocratiska åsigten eller af Sydenhams, utan tvärtom genomträngas
de båda af den culturens högre rigtning, i kraft hvaraf medicinen,
ehuru hon troget skall hålla sig fast vid sin egeu lefvande princip
och utgångspunct, dock med sig, så vidt hon 3et förmår och
bé-höfver, måste införlifva allt annat menskligt vett, och således
framför allt utveckla sitt väsendtliga innehåll till samverkan med
veten-skapernes högre gemensamma sträfvaude.

Dernäst öfverensstämmer Sydenham med Hippocrates deruti,
att sjukdom uppfattas såsom process och sig oupphörligt
förvandlande och icke såsom fortfarande och blott i mer eller mindre grad
quantitativt tillväxande tillstånd. 1 följd häraf antager äfven
Sy-denham den af Hippocrates uppställda qvalitativa principen för
indelningen af sjukdomens stadier. Men det är icke blott
uppfattandet af sjukdomen såsom process i allmänhet, hvilket utgör ett
så väsendtligt och djupt grunddrag i den Hippocratiska medicinen,
utan äfven sjelfva sättet af detta uppfattande är för densamma
alldeles eget och utmärkande, och det är hufvudsakligen derigenom
som Hippocrates så raägtigt inverkat på de sednare tidernas både
pathologiska och therapeutiska åsigter. Han ansåg nämligen hvad
vi kalle sjukdom väsendtligen utgöras af en strid, hvilken lifvet,
för att rädda sitt bestånd, utvecklar emot det inom dess sphér
utifrån inträngande fiendtliga. Det ciitiska momentet är således,
enligt Hippocrates, icke allenast det inom sjukdomsprocessen bestäm-

*) Så träffande detta uttryck skulle vara, om det af någon
användes ej mindre pä syftningen af flera ibland vår tids medicinska skolor,
än på andra uppfostringsplaner och politiska emancipationstendenser, så
alldeles falskt är det i afsecnde på Hippocrates. Äfven om man
inskränker betydelsen af w*sapientiatt till speculativ vetenskap, är Celsi
uppgift historiskt origtig. Hippocrates var nämligen icke, såsom denna
uppgift innehåller, en lärjunge af Democritos, utan huns vishet utgick
omedelbart ur Grekernas religion, som uti Æsculapiitjensten hade en af
sina förnämsta vårdsanstalter. Före Hippocrates var således medicinen,
med undantag nästan blott af den Pythagoreiska skolan, alldeles
afsön-drad ifrån den specuhitiva vetenskapens cultur, men derigenom att han
ur tempelgården flyttade den ut i det offentliga lifvet försatte han den
i vexelförhållandc till den Grekiska vetenskapen, med hvilken hon äfven
sedermera blef djupt införlifvad.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:12:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hivaldaskr/4/0195.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free