Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sydenham. Ett bidrag till medicinens culturhistoria (1845) - Sydenham och Forntiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mande forskares bearbetning och odling qvarlemnat sjelfva
medel-regionen. Då det största uti ett verkligt utvecklingsmoment af
cul-turen icke egentligen bör sökas i hvad derigenom blifvit fulländadt
och slutadt, utan i det, som derigenom förberedes och således
innehåller den kraft, hvarigenom det till fortgång och utveckling
bestämmer framtidens forskning, har den Hippocratiska medicinen just
derigenom att hon utgör en nödvändig böljan till den verkliga
pa-thologiens studium sin högsta betydelse, hvilken således icke blifvit
uppfattad af de många ibland hennes anhängare, som icke begripit
henne såsom början, utan såsom slut eller fulländad lära och yrkat,
att hon, upphöjd öfver behofvet af ytterligare theoretisk utveckling,
kan tillväxa och förkofras ensamt genom empirisk forskning. Att
åter ett sådant skeft och ytligt uppfattande af den Hippocratiska
pathologien genom de sednare tiderna fortfarit att mägtigt inverka
på medicinens cultur, gjort den stationär och mer än en gång hotat
att alldeles qväfva dess inre lif under den slappa empirismens
krypväxter, är mer än väl kändt Men å andra sidan hafva
emancipationer ifrån den Hippocratiska åsigten egt rum, hvilka djupt
genomgripit medicinens character och rigtning, och som ej allenast frigjort
sig ifrån de förras inflytelse, såsom fulländad lära, utan äfven
öfver-gifvit densamma såsom början och utgångspunkt. Till dessa
emancipationer räknar jag hufvudsakligen tvenne grundsatser, som i
synnerhet i sednare tider mer eller mindre tydligt trädt fram och
be-herrskat de pathologiska meningarna. Den ena af dessa är den,
enligt hvilken sjukdom icke är lifvets motsats, utan endast afvikelse
eller modification deraf; hvaremot den andra yrkar, att sjukdom
upphör genom öfvergång till helsa icke i följd af lifvets inifrån
utvecklade seger deröfver, utan antingen i följd af en utifrån omedelbart
ingripande inflytelse — läkemedlet — eller ock i kraft af sin egen
inneboende sjelflörstörande eller sjelfbegränsande tendens. Att dessa
grundsatser äro antibippocratiska, kan icke nekas, men då de äro
uttryck af den progressiva forskningskraftens reaction emot den
stationära character, man genom den Hippocratiska medicinens medelst
blind undergifven hyllning upprätthållna auctoritet velat gifva åt
pathologiens studium, hafva de ehuru ensidiga dock genom sin
syftning vetenskapligt värde. Motsatsen emellan dem och den stationär
blifna Hippocratiska medicinen kan, såsom händelsen år med alla
sådana spänningsförhållanden emellan halfsanna eller halfutvecklade
vetenskapliga meningar, icke upphäfvas genom någonderas seger öfver
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
