Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sydenham. Ett bidrag till medicinens culturhistoria (1845) - Sydenham och Forntiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
voro religiöst mystiska, och icke några klart utvecklade
vetenskapliga begrepp. Så förhåller det sig icke blott med de verkligt
my-thiska föremålen för Æsculapiitjenstens dyrkan, ibland hvilka i
synnerhet ’/arr« och ’YyieCa hafva ett innerligt sammanhang med den
Hippocratiska medicinen, utan äfven med de föreställniugar, som i
sednare tider mer eller mindre gällt, såsom bestämda begrepp,
såsom <pv<n<r, to IvoQficoy och xqCaia, samt den så strängt inskärpta
practiska principen för läkarens konst, att han nämligen skall vara
naturens tjenare. Den gemensamma utgångspunkten för alla dessa
både mythiskt theoretiska föreställningar och practiska grundsatser,
är en stark och andaktsfull tro på lifvets helighet och absoluta
magt öfver den timliga varelsen och dess materiella substrat Den
fiendtlighet, som emot denna tro innehölls uti den materialism,
hvilken genom elementlärans af den förras vårdare och upprätthållare
till deras verkliga betydelse icke insedda begrepp dermed
iuförlifva-des, var så mycket vådligare, som den Hippocratiska medicinen
verkligen hade cn sida, genom hvilken den närmade sig till fatalism*) och
elementläras inflytelse var ett mägtigt medel att befordra dess
öf-vergång dertill. Men detta inträffade dock ej, ehuru inflytelsen var
stark nog, att hos den Grekiska medicinen efter Hippocrates djupt
fördunkla den djupare mening, som af honom hade i densamma
blif-vit införd, och denna fördunkling steg till sin höjd uti den
metho-diska skolan, emot hvilken Galenus hufvudsakligen rigtade sin
reaction. Galeni uppställning af begreppet om xQaøiO är åter följande.
Elementernas inbördes spänning eller strid kan genom deras egna
krafter icke upphäfvas, emedan dessa endast till ytterligare häftighet
ömsesidigt ägga hvarandra. För att åter detta skall ske, måste en
högre magt, hvilken han stundom kallar npevfia, stundom yvarf,
*) Den Hippocratiska fatalismen inneh&lles egentligen uti hans
begrepp om det Gudomliga eller ro G)hov. Dermed förstår han nämligen
det menniskans kraft Öfvermägtiga och för hennes först&nd obegripliga,
och ehuru väl flera uttryck i hans skrifter förekomma, som
tillkänna-gifva hans aning, att detsamma är lifvets grund och väsende, uppfattar
han det dock i allmänhet, såsom lifvets öfvermägtiga motsats, såsom
den magt, hvilken inskränker och förstör lifvet, och omedelbart utgår
ifrån macrocosmi eller stjernsystemets välde Ehuru den Hippocratiska
vUheten sålede« icke räckte till att fullkomligt upphäfva motsatsen
emellan uppenbarelsen af det gudomliga uti helheten af universum och uti
den individuella lifsprocessen, innehöll den dock i afseende på denna
motsats, en mägtigare förmedlingskraft, än måhända någon annan
vetenskaplig lära, som hittills förmått göra sig gällande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
