Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sydenham. Ett bidrag till medicinens culturhistoria (1845) - Sydenham och Forntiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som någonsin hos något folkslag mera allmänt förmått genomgripa
både tänkesätt och handling. Jag menar icke här egentligen de at
lagstiftningen eller samhällsmyndigheten i det äldre tidehvarfvet
förordnade företagen emot farsoter och andra allmänna olyckor, såsom
offermåltiderna, processionerna, spikars högtidliga inslående i
Jupi-ters tempel o. s. v., ty allt detta, ehuru löjligt det äfven må
förekomma mången betraktare, som fäster sig blott vid utseendet, var
införlifvadt med den religiösa culten och förmådde derföre väcka och
förstärka den fromhetens vördnad och förtröstan, som i alla tider
utgjort menniskans mäktigaste reactionskraft emot faror och lidanden
af alla slag. Men i samma mån, som det innerliga sammanhanget
emellan sådana bruk och den verkligt lefvande religionen försvinner,
öfvergår deras det oaktadt fortsatta användande till ett vidrigt och
löjligt gyckel, som inom det allmänna tänkesättet framkallar hån i
stället för andakt och derigenom åstadkommer raka motsatsen af sitt
ursprungliga syftemål. Men annorlunda förhåller det sig med de
sedermera i enskild väg så flitigt använda carminationema,
trollspråken, talismanerna m. m. Sprengel säger väl, att allt detta vidskepelsens
gyckelspel inkom ibland Romarne ifrån Österländerna och i synnerhet
ifrån Egypten. Men detta är falskt. Neoplatonikerna försökte, framför
andra, att med vetenskaplig forskning genomtränga det dunkla gebit af
menniskosjälen, uti hvilket ej mindre vidskepelse och trolldom, än den
mythiska verldsåskådningen, poesien och det symboliskt djupa uti
allt slags bildande konst samt det hemlighetsfulla ej allenast uti
språkets utan äfven till en stor del i handlingens magt hafva sin
rot; och för detta bemödande, som var ädelt och stort, ehuru det
misslyckades och forskningen icke förmådde bemägtiga sig sitt
föremål, utan tvärtom sjelf besegrades deraf, hafva de af orättvisa och
ensidiga häfdatecknare mången gång fått sig påbördad den
fördomsfulla beskyllningen att hafva varit vidskepelsens egentliga ursprung.
Sådana omdömen äro dock ej blott ytliga och ytterligt falska utan
äfven alldeles stridande emot kända historiska facta. Hvad Romarne
särekildt beträffar, var den ur deras eget inre utvecklade
vidskepelsens magt, långt före deras närmare bekantskap både med Greker
och Österlänningar, ganska stor, och den begärlighet, hvarmed de
sedermera tillegnade sig en mängd fragmenter af Österlänningarnes
magi, äfvensom den ytliga characteren af detta tillegnande, hade sin
grund i deras egen ursprungligt nationala vidskepelse. Cato Censor,
som väl med skäl kan åberopas som en äkta Romare och ansåg både
Greker och Österlänningar med det djupaste Romerska hat, var emot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
