Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En blick på Linnés minne (1856)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ty det verkliga snillet är alltid störst i sina aningar. Äfven synes
4en hafva lifvat Boerhaave, då han, på sätt jag straxt skall nämna,
vid slutet af sin lefnad* till Linné öfverantvardade anförareskapet för
den organiska verldens djupare tolkning. Men derjemte torde det i
Linné’s inre hafva lefvat en mycket sorglig och nedslående
förestäl-ning, som ännu starkare måste hafva eldat hans nitälskan för
inför-lifvandet af hans naturåskådning med medicinens studium. Han anade
nämligen hvad som sedermera verkligen inträffat. Den
forskningsart, hvilken han hade framkallat till lif och hvars förnämste ledare
han i afseende på methoden ännu i dag är, har nedsjunkit till blott
och bart botanik. Den består icke mer i den vetenskapligt anande,
fromma och andaktsfulla betraktelsen af lifvets uppenbarelse genom
blomningens akt, utan tvertom uti ett ihärdigt bemödande, att samla
specialbegreppen af vextrikets oräkneliga individuella alster, och detta,
om lifvets verkliga väsende bekymmerslösa samlande kan icke hafva
något annat vetenskapligt ändamål än att understödja hylozoismens
falska verldsåsigt. Skillnaden emellan läran om blomningsakten och
läran om vegetationens mångfaldiga olika former, torde väl för hvar
och en, som allvarligt tänker derpå, vara så tydlig att de med
hvarandra icke borde kunna förvexlas. Men om Linné hyste denna
framtidsaning, måste den hos honom framkalla den önskan eller det
hopp, att då hans verldsåsigts mäigtiga grundtanke förlorade sitt
välde inom det forskningsområde, der han företrädesvis försökte att
utveckla dess innehåll, skulle den öfvertagas af medicinen och genom
dess vetenskapliga cultur vinna ett djupare rotfäste i de menskliga
åsigternas inre lefvande grund. Har åter medicinen ännu lyssnat
till denna den mägtige siarens uppmaning? Derpå måste man
beklagligen svara med det mest afgjorda nej! — Medicinen har i de
sednare tiderna obestridligt’gått framåt såsom yrke, med dock har
den ännu icke uppfattat sitt praetiska ändamål i stort, utan under
en fortgående upplösning af sina traditionella principer arbetat
egentligen för små ändamål. I vetenskapligt afseende åter är den alldelss
osjelfständig och beherrskad af sina auxiliärvetenskaper.
Philoso-pbien har väl förlorat det öfvertag, den en tid hade öfver henne i
Tyskland, men sjelfklokheten har icke följt med i dess spår. Icke
en gång hylozoismen har nu inom medicinens theori den egentliga
magten, utan denna utöfvas af den crassa chemismen sjelf.
Jag har i 38 år innehaft den medicinska lärostolen, först i
Finland och sedan i Upsala. Under hela denna långa tid har
Linnea-nismens princip, s^som jag uppfattat den, utgjort den verkliga led-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
