Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afskedshelsning till lärjungar och studiikamrater (1857)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
chefer, som na gälla högt inom tandens nästan ödelagda rike.
Medicinen har icke kannat hålla sig obesmittad af denna tidehvarfvets
rådande character, och derföre är det många af dess äldre idkare,
hvilka offrat sin öfvertygelse, sitt mod, sin inre frid och sitt hopp
åt den der tidens afgud med det oupphörligt skiftande anletet,
hvilken kallas den herrskande opinionen *).
Medicinens mägtigaste grundkraft år dock den ethiska eller
moraliska. Hennes bestämmelse är att vara menniskokärlekens och
barmhertighetens starkast utvecklade magt, och hon är kallad att
för dessa dygders ädla verksamhet gå i spetsen, gifva den en
framgångsrik rigtning och utrusta den med en allt mer tillvexande både
vishet och kraft Men ej nog dermed! Hennes utöfning skall utgöra
en så innerlig förening af ödmjukhet och mod, af försigtighet och
djerfhet, att den knappt af någon annan mensklig handling fordras
i lika hög grad. Om dess idkares tankeförmåga icke är alldeles för
inskränkt, måste hans verksamhet hos honom oupphörligt framkalla
en verklig, djup och lefvande gudsfruktan, ty det är för en verkligt
tänkande knappt möjligt att dagligen åskåda dödens och lifvets
strider, förgängelsens och tillfriskningens oupphörligt vexlande uppträ-
*) Samuel Johnsson blef en gäng tillfrågad om det comparativa
värdet af tvenne på samma gång utkomna, mot hvarandra stridande
pamfletter öfver samma ämne. “Det är svårt-, sade han, “att dömma
emellan dem Den ene författaren tyckes känna saken grundligt nog,
men han skrifver som en stympare. Den andre åter tyckes vara
temli-gen obekant med den väsendtliga betydelsen af den afhandlade frågan,
men han har åter verklig skriftställaretalent. Huru skall man nu kunna
dömma emellan tvenne stridande, af hvilka den ena har kulorna och den
andra krutet.14 — Vid betraktelsen af den polemiska sidan af vår tids
character har man anledning att komma ihåg denna aneedot.. Vår tid
är full af krutgubbar, som fräsa väldeligen i alla hörn af den politiska
verlden, så att välden, statsförfattningar, dynastier falla öfver ända; men
hvem är det, som har de verkligt starka argumenternas, de sanna
ideernas kulor! Mig veterligen ingen. Den revolution, som utbröt i
Frankrike 1848 var blott och bart en efterapning af den, som började 1789.
Handlingar, tankar, ord äro desamma. Det är dock märkvärdigt, att den
samhällsrörelse som kallar sig •"revolutionen^ och som oupphörligt
påstått sig vara det progressiva i staten, dock under förloppet af 60 år
icke förmått förkofra och utveckla sig åtminstone så mycket, att den
kunnat hitta på några nya ord för sina traditonellt bestående meningar,
utan nödgats tillgripa de gamla, utnötta och för att använda ett grofb,
men särdeles träffande ord af Thorild, blodbesk—na phraserna. Denna
revolution var således jemte nästan allt, som i anledning deraf följt
derpå, blott och bart ett apspel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
