Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afskedshelsning till lärjungar och studiikamrater (1857)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svar, jemte mycket annat: att Sydenham, som lärde oss den
rationella behandlingen af feberprocessen, och Jenner, som upptäckte
räddningsmedlet ifrån den fruktansvärdaste och mest förödande af alla
sjukdomar, ensamme räddat flera menniskolif än verldshistoriens
stora krigare, ifrån Nebucadnesar till Napoleon, förmått
omedelbarli-gen förstöra. Jag tror verkligen, att ett sådant påstående skulle
kunna ledas i bevis, och vi tycka i vår enfaldighet att detta dock
är något Men jag känner hvad man kan säga deremot och skattar
invänduingen alldeles icke för obetydlig eller sanningslös. Man säger
nämligen: »att roensklighetens bestämmelse icke består uti att
men-niskorna skola blifva många och i oräkneliga skaror krypa omkring
på jordklotets yta, framgångsrikt kämpande för sitt uppehälle med
den organiska verldens alla öfriga slägten; utan deruti att hon
trogen det medvetande af det eviga, som utgör hennes andliga
varelses grundkraft skall blifva organ för den förvandling och nyfödelse,
som ensam förmår på jorden återupprätta sanningens, rättvisans och
fridens heliga rike; och om verldshistorien betraktas ifrån denna
synpunkt synes det som flera af förstöringens organer hafva för
mensklighetens bestämmmelse, åtminstone medelbart och indirect
uträttat mer än alla de räddningens män, hvilka inskränkt sin
verksamhet till det blott individuellt kroppsliga af menniskans varelse.»
— Det ligger djup och vördnadsbjudande sanning i den theoretiska
delen af denna invändning, men man måste tränga djupare in i
frågans väsendtliga innehåll, om dess practiska tillämpning skall
kunna undgå att blifva skef och verkligt orättvis. Till försvar för
vårt yrkes högre verkligt humana betydelse, kunna vi nämligen
anföra, att vi icke uppskatta dess inflytelse på mensklighetens
utveckling efter antalet af de menniskolif, som genom våra arbeten
räddas, utan efter den princip, ur hvilken de sednare utgå. Medicinen
är nämligen, såsom redan ofvanför är sagdt, det kraftfullaste och
framgångsrikaste uttrycket af barmhertigheteus nit; den går i
spetsen för den ädlare roenniskokärlekens verk, och, då den således är
det förnämsta organet för den kärlekens magt inom tänkesättet, åt
hvilken löftet är gifvet, att den skall öfvervinna verlden, och
omsider komma fram till insigt i det högsta och verkligt positiva i
raenskligheten, står den omedelbart i mensklighetens tjenst och
utgör, i samma mån den med trohet och lydnad vidhåller sin princip,
ett af den sanna culturens mägtigaste organer.
Men det finnes en annan verldsåsigt, som dömmer medicinen
efter dess verkningar och föga frågar efter dess princip, men som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
