Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afskedshelsning till lärjungar och studiikamrater (1857)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sjakes hallucinationer har äfven kommit or brak, ty man har lärt
sig inse, att det måste ligga sanning och ärlighet i psychiatems hela
väsende och uppförande mot den sjuka *). Då man åter uppsöker
det väsendtiiga uti den psychiska behandlingen, finner man snart att
detta icke ligger i deu förståndiga och trägna vården om den sjukes
sysselsättning, arbeten, umgänge med sina vårdare o. s. v., ty detta
är endast af underordnad betydelse. Hufvudsaken består i den
omedelbara och directa andliga inverkan, som utgår ifrån psychiatems egen
verkliga character och den positiva själskraft, som deri innehälles.
Men hvaruti består åter denna själskraft? Snillet, som utgör
hufvudsaken i lärarens magt, är här blott bidragande och understödjande.
Religiös fromhet, i förening med stark, kärleksfull vilja och en fullt
utbildad och ädel moralisk character, utgör väl hufvudsaken, men
det är deijemte något annat, som är svårare att definitivt bestämma.
Jag tror dock, att man nära nog träffar det väsendtiiga deraf, då
man uppfattar det, såsom den själens naturliga helsa, hvilken genom
frihet ifrån passionernas magt skänker menniskan det välde öfver
sinnesrörelserna, hvarpå friden i hennes inre verld egentligen beror.
Det är genom psychiatrien, som det stora och märkvärdiga factum
blifvit till fullständig klarhet och med öfvertygande sanning
utveck-ladt, att läkaren sjelf genom ädelheten och kraften i sin character,
är det mägtigaste läkemedel, han har att använda. Detta gäller
icke blott om behandling enaf de egentliga själssjukdomarna, utan om
dén af sjukdom i allmänhet. Läkaren har tvenne föremål för sin
verksamhet. Det ena är sjukdomen och det andra är sjuklingen.
Den sednares behandling är verklig psychiatri. Endast den läkare,
som förenar skickligheten för begge dessa sidor af sitt yrke, är
lycklig och mägtig. Förstår han att använda endast den ena af dem,
är han blott half. Hvem känner icke, att den sjukes tillgifvenhet
och förtroende för sin läkare är det mägtigaste sedativa medel för
äfven den kroppsliga erethismen, och som tillika höjer receptiviteten
för egentliga läkemedels inverkan? Då åter misstroende och motvilja
*) Ett exempel må anföras. Den adle Esquirol berattar om ett
vansinnigt fruntimmer på Salpetriére, som i följd af någon likhet i
an-letsdragen ansåg sig vara Marie Antoinette, hvilken på något underbart
satt blifvit raddad ifrån guillotinen. På hospitalet uppförde hon sig
sin höga rang likmatigt ooh fiok derigenom äfven andra tokiga damer,
att instamma i hennes galenskap — och hon utnämnde dem till sina
hofdamer o. s. v. Esquirol brukade kalla henne för Ed. Majestät, ooh
detta kunde val, då sjukdomen var obotlig, vara oskyldigt, men det var
dook psychiatriskt origtigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
