Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afskedshelsning till lärjungar och studiikamrater (1857)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den gemensamma sjukdomshistoriens capitel, vill jag anföra blott
ett, emedan uppgiften derom nu råkar ligga inför mina ögon. Det
är nämligen Reils uppgift om koppfarsoteu i Halle 1793. således
blott några år, förrän vaccinationens upptäckt blef känd. De
insjuknades antal uppgick till 2181, således till ungefär 12 procent
af befolkningen, som då utgjorde omkring 18000. Af dessa sjuka
dogo 430, och 280 besvärades af mer eller mindre svåra och
obotliga eftersjukdomar, ibland hvilka uppräknas lungsot, benröta,
para-lysier och blindhet De genom kopporna förstördas antal uppgick
således till uära ’/3 af de insjuknade och till 4 proc. af
befolkningen. Tagen nu hvilka varioloidepidemier som helst och jemfören
dem med denna koppfarsot och blir resultatet då, att de äro
hvarandra lika såväl i qvalitativt afseende som uti intensitet?
Det är ofvanföre sagdt, att medicinen ännu står på yrkets
ståndpunkt och i allmänhet är väl detta sannt. Men hon kan
dock förvandla sig till den ädlaste konst och hos några är hon det
redan, ehuru verlden icke aktar derpå. Men hvarpå beror skilnaden
emellan konst och yrke och hvad är det som kan gifva det
sed-nare värdigheten af den förras namn? Det är idealet eller den af
själens inre kraft alstrade tankebild, i hvilken menniskan åskådar
uppenbarelsen af handlingens både princip och ändamål, samt fattar
vördnad för den förra och kärlek till det sednare. Då nämligen
den ingifvelse, som ifrån denna kärlek utgår, blir bestämmande för
den handling, som söker att åt idealet gifva en yttre verklighet,
kallas denna handling konst Den yttre handlingen må hafva all
den fulländning och förträfflighet som någonsin imitation, klok
beräkning och yttre färdighet kunna gifva den, motsvarar den dock
icke detta sköna, om det inres positiva och omedelbara magt öfver
menniskans verksamhet vittnande, namn. Grekerna gjorde icke,
såsom det synes, uti det vanliga språkbruket sträng skilnad emellan
poösi och technik (roitjoig och rfyvif) emedan de hos dem voro
innerligare med hvarandra införlifvade än hos något annat folk. Men
distinctionen gjordes dock, hvilket synes af Platos definition på den
förra. Men starkare har väl ingen uttalat deras skiljaktighet än
Lessing uti de emphatiska ord, han i ett af sina skådespel lägger
i en målares mun: »Raphael hade varit det största målaresnille,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
