Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afskedshelsning till lärjungar och studiikamrater (1857)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tens högsta ära, och de hafva derföre i ej otydliga ord uttalat
åtminstone sin aning om medicinens djupa betydelse och sitt behof
af insigt derl Så var det händelsen med anförarena för Grekernas
speculativa vishet, .Pythagoras, Plato och Aristoteles. I sednare tider
yttrade den mångsidige Baco flera gånger sin aktning för
medicinens betydelse såsom culturkraft, och Cartesius sade en gång: »Si
Tespéce humaine peut étre perfectionnée, c*est dans la médecine, qu’il
faut en cbercher les moyens.» — Under försöket att eröfra
medicinen, talade de såkallade naturphilosopherne med särdeles vördnad
om medicinens betydelse* Så gjorde isynerhet Schelling sjelf, Pr.
Schlegel och Steffens. Den sistnämnde sade en gång: »Die
Hei-kunde ist die höchste Naturwissenschaft, aber eben darum als
Wis-senschaft unerreichbar.» Den förra afdelningen af denna sats är,
efter min tanka, verklig sanning, men den sednare blott en tom
phras. Den högsta vetenskapen är oupphinnelig för raensklig
förmåga, men den bör det oaktadt oupphörligt eftersträfvas, och den
väg, som tros leda dertill, med fullt allvar och ihärdig flit
beträdas, ty annars kommer den sökande tanken på afvägar, som leda
honom bort ifrån målet
Men om man äfven skulle af artighet för literaturens
celebriteter medgifva, att enskilde män kunna vinna vishetens krona,
utan kännedom af dödens, sjukdomens och tillfriskningens verkliga
facta och utan insigt i deras betydelse; är det dock säkert, att
menskligheten i allmänhet eller den gemensamma culturen kan det
sannerligen icke!
Men det är tid att sluta! Jag vill blott tillägga några ord,
som personligen röra mig sjelf och mitt förhållande till Eder. Sällan
har en, gammal akademisk lärare, då han hunnit till aftonen af sin
långa arbetsdag, haft skäl att tacka Gud för så mycken kärlek af
sina läijungar,’ som den, hvilken J skänkt mig. J hafven yttrat
denna kärlek på flerfaldiga sätt och äfven genom välgerningar, i ett
skifte af min lefnad, då jag behöfde dem. Jag tackar Eder derför
nu med den innerligaste och varmaste känsla. Jag .tackar Eder
icke blott för Eder kärlek och Edra välgerningar, utan äfven för den
trcksamhetskänsla, J derigenom ho3 mig väckt, ty den har verkat
på mig, såsom en verklig förädlingskraft. Det var en tid då äfven
jag kände förbindelse och tacksamhetspligt tunga, och kunde icke
på mig tillämpa Sydenhams sköna ord: »Vix alia virtus naturam
humanam ad profectus ultimas metas evectam magis decet
gratitu-dine; nam sicuti reges eos quibus favent, titulis et honorum insig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
