- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
2

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Det dröjde heller ej länge, förrän hon återtog med en
stämma, i hvilken förtrytelsen kämpade med skrattlusten.

— Min herre, ert uppförande är . . . är mer än otill-
börligt. Genom att förfölja mig så der, komprometterar
ni mig ju. — Hon knyckte häftigt på sin lilla trotsiga
nacke och fann, att hon talat väl. I synnerhet kände hon
sig stolt öfver det långa ordet kompromettera, i alla fran-
ska romaner, hon läst — och de voro ej få — förekom det
regelbundet, och hon svärmade för franska romaner.

Han blef bestört, lyfte ånyo på hatten och stod i be-
grepp att som en slagen hund smyga sig bort från platsen
för sitt nederlag. En sista rest af envishet eller kanske
högmod afhöll honom dock derifrån, han anade, att hon
skulle skratta, om han retirerade så brådstörtadt, och med
ännu ett försök alt visa sig obesvärad svarade han.

— Förlåt min fröken, jag vet allt det der, men jag
har en ursäkt.

— Såå? inföll hon misstroget och sköt fram sina små
rosenröda läppar, som om hon velat säga: det skulle vara
roligt att få höra dem der ursäkten.

Han sökte efter ord, tummade sin hatt, hvilken han
för andra gången tagit af hufvudet, och kände sig olycklig
öfver, att ej ha någonting att försvara sig med, men också
lycklig öfver, att hon ej visade bort honom.

Från Arsenalsgatan ända hit upp till Vasastaden hade
han trogen som en skugga följt efter henne. Två gånger
gick han förbi henne och kastade en blick, som han ansåg
utvisa gränslös beundran men som i sjelfva verket endast
var bedjande, på det vackra ansigtet.

Hon å sin sida märkte nog den ståtliga gossen med
sina ärliga ögon och det långa, ljusa håret, men hon brydde
sig ej det minsta om honom. Mer än en gång hade herrar
sprungit gata upp och gata ned efter henne, särskildt om
kvällarne, då hon gick hem från teatern. Ensamt den om-
ständigheten skulle sagt henne, att hon var vacker, ifall

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:12:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hjartefri/0008.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free