- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
3

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hon ej vetat det förut, nu var det ingenting nytt längre,
spegeln, ett par beundrare och hennes eget omdöme för-
kunnade den saken högt och tydligt.

Hon spratt likväl till, när han började med sitt på
samma gång stela och förtroliga: min fröken! Jaså, han
var verkligen nog djerf att försöka inleda en konversation.
Hon ansträngde sig för att komma i håg, hur fru Berg-
man, primadonnan, använde sina stora ögon, så snart nå-
got oväntadt inträffade. Hon härmade henne och effekten
uteblef ej heller. Den gamla, glösögda Bergmanskan, som
parketten alltid följde genom kikare och lorgnetter och på
hvilken hon var så gränslöst afundsjuk. Gud vet hvad
karlarne sågo för märkvärdigt hos henne, det var väl ögo-
nen, ty figuren . . . . . ah pytt, inte blef någon förtjust
i en halfgammal, diger matrona inte. Allt det der flög på
en sekund genom hennes lilla hjärna, utan att hon för-
mådde fatta, hvarifrån de tankarne kommit just nu . . . och
så fnittrade hon till.

Han gick alltjämt bredvid henne, inom sig förbittrad
öfver att vara så ärkedum, som han kände sig för tillfället.
Kamraterna påstodo ju alltid, att han var en glad själ,
som sällan behöfde söka ord, men nu ... nu ... åh,
de måtte ha misstagit sig, han hade aldrig känt sig så
tänketom förut. Om han blott vetat ett något så när fint
sätt att med bibehållen krigsära draga sig ur spelet, men
inte ens det lyckades han finna.

— Ursäkta min herre, har ni samma väg som jag?
frågade hon spetsigt och snörpte föraktligt på munnen åt
hans ihärdiga tystnad,

— Neej, men . . . . . . .

Knappt var det sagdt, förrän han ångrade sin oarlig-
het och bemödade sig att godtgöra den genom en klumpig
osanning.

— Joo, jag ämnade just söka en bekant.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:41:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hjartefri/0009.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free