- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
10

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

gång. För öfrigt kände han hennes namn, det var må-
hända hans skyldighet att hjelpa slumpen.

Han log åt den tanken. Hjelpa slumpen . . . ha ha ha
hvilken filur Sven Berger ändå var, när han visade sig från
rätta sidan.

Han gick raskt och stod snart vid porten till det hus,
der han bodde. Han skrattade litet tvunget, då han erin-
rade sig, hvilken slät figur han för en stund sedan gjort
utanför en annan port, men det kunde lätt ändras, än var
det på långt när ej för sent. Han började hvissla, men
tystnade snart, en ny tanke hade slagit honom och lade
sordin på hans glada stämning.

På gatan tilltalade han en okänd, ung dam, som han
beundrade — det tjenade till ingenting att förneka det —
sedan . . . sedan högst två timmar tillbaka. Och hon hade
ej direkt afvisat honom utan låtit en ung man, som hon å
sin sida ej kände mer än han henne d. v. s. inte alls, följa
sig ett stycke och . . . . . . . . . .

Hastigt blef han ond öfver den riktning, tankarne togo.
Hur var det möjligt, att han understod sig att gå och tänka
något ondt om henne, som var så förtjusande. Först be-
gick han en dumhet och sedan ökade han den till en sim-
pelhet. Tänka något ondt om fröken Svan, som ägde så
vackra ögon och en sådan hållning!

Han låste upp dörren till sitt rum och trädde in. Nå-
got ljus brydde han sig ej om att tända, han kände till
hvar hvarje sak stod, och gick med hatten i hand mot en
inbillad person.

— Min fröken, jag har så länge i tysthet och på af-
stånd beundrat er, att jag ej längre kan motstå mitt begär
att närma mig och tala om det. Ja, ni är utan tvifvel för-
vånad öfver min djerfhet att så sans façon tilltala er, men
jag har en ursäkt, ni är hänförande.

Ja, så borde han ha börjat och i stället stod han som
ett fån med hatten i hand och fick ej fram ett ord, nog var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:41:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hjartefri/0016.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free