- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
19

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Adjö med dig då!

— Adjö, David! Adjö, Lydia!

De nickade och skildes åt som goda kamrater, hvilka
ej bry sig om fjesk. På Strandvägen såg Julia sig tillbaka
ett par gånger för att se, ifall den unge målaren ej fans i
närheten, men han stod ej att upptäcka. Hade han nu
kommit och bedt att få göra henne sällskap, skulle hon ej
haft det minsta deremot, de voro ju så godt som bekanta
och en promenad på ljusa dagen sida vid sida var någon-
ting helt annat än en presentation klockan elfva på kvällen
. . . och hvilken presentation sedan!

Det var likväl eget, att de möttes i dag igen. När
Julia i vanlig tid infunnit sig på teatern denna förmiddag
mottog hon den underrättelsen, att repetitionen blifvit in-
ställd.

— Hvad skall man nu göra de här timmarne? frågade
hon utan att egentligen vänta svar af någon.

— Vi går ut och drifver, föreslog lilla Lydia, som
händelsevis befann sig i närheten — — — och dermed
gingo de.

Så eget att de skulle mötas. Julia såg sig förstulet
om. Han fans naturligtvis ej inom synhåll, men hon blef
ej det ringaste ledsen deröfver, hon trodde sig i hans ögon
ha läst något, som sagt: vi träffas snart, och hon litade
derpå.

Sven gick långsamt mot staden. Sin ursprungliga
afsigt tycktes han alldeles ha förgätit, åtminstone såg
han sig ej omkring längre. Han var glittrande glad
öfver att ha återsett henne, kring hvilken hans tankar
kretsat större delen af de sista tolf timmarne, och glädjen
födde ett begär att meddela sig med någon. Sundin?
— Nej, han spelade alltid beskyddare, han kanske rent
utaf började gyckla med honom, och Sven var för myc-
ket känslig att vilja utsätta sig derför. Han borde be-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:41:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hjartefri/0025.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free