- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
34

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hyarje kväll under fjorton dagars tid väntade Sven på
Julia utanför teatern. De kommo aldrig på förhand öfver-
ens därom och aldrig frågade han om hon tillät det, han
kom blott, emedan han ej kunde annat; och hon hade ej
bedt honom vänta där nere på gatan, men hon skulle ha
blifvit förtviflad ifall han ej infunnit sig.

Sida vid sida gingo de uppåt Vasastaden, bråkande
sina hjärnor för att finna ämnen till ett samtal. Sven
trodde, att hon skulle anse honom inskränkt, om han ej
sade något, och minst af allt ville han synas enfaldig i
hennes ögon. Hon återigen ansåg det vara en plikt att
prata, väluppfostrade unga damer prata alltid — konversera
kallas det — men hon hade så obegripligt svårt att hitta
ord. Stötvis yttrade endera något, men stannade midt i
meningen, log förläget och tystnade för en lång stund.
Så lutade de sig, liksom drifna af samma ingifvelse, framåt
och sågo in i hvarandras ögon. En lång, sökande blick,
följd af en djup suck; och så innan hon visste hur det
kom sig, hvilade hennes arm på hans. Han tryckte den
hårdt, och hon lät den ligga kvar, hon förmådde ej draga
den tillbaka.

Det föreföll, som om denna beröring, till hvilken höst-
regnet hvarje afton gaf dem den mest naturliga förevänd-
ning, gifvit deras tungor fart. I ett nu, utan att söka,
hade de funnit ämnen i öfverflöd, de pratade snabbt, nästan
andlöst, ströko sig smekande mot hvarandra och fångade
hvarandras blickar blyga och lyckliga.

De talade mest om konsten, den var ju gemensam
mark för dem båda. Fastän de ägde så vidt skilda upp-
fattningar och åsigter som möjligt, enades de om allt.
Hvad han sade var bra, det hon påstod var ännu bättre.
Och så halkade de in på sina framtidsdrömmar och för-
hoppningar. Han glömde sin känsliga stolthet, och för
henne, som han knappt kände, blottade han sitt innersta.
Hon log stolt öfver hans förtroende, tog emot och gaf

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:41:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hjartefri/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free