Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utanför hennes port, den förargliga porten, han sade det.
En stund sågo de på hvarandra, han bedjande, hon skyggt,
så kastade hon en snabb blick åt sidorna . . . nej, ingen
fanns i närheten. Sekunden därpå hvilade hon i hans ar-
mar. Ett par fuktiga, mjuka läppar mötte hans, sedan
gled hon ifrån honom, snabb som en vessla, och porten
föll igen bakom henne.
— I morgon, Sven.
— Ja, i morgon.
Med ett lyckligt leende såg han efter den smärta ge-
stalten, hon sade någonting på andra sidan, men han hörde
det ej, därpå hörde han ljudet af hennes lätta steg, och
hon var borta.
Julia sprang hastigt uppför trapporna. Hjärtat dunkade
och barmen häfde sig våldsamt, men hon var glad och
lycklig. Hon skrattade högt i mörkret och glömde alldeles
sin lifsuppgift, att hon var född till skådespelerska. I
andra trappan stannade hon och lutade kinden mot väggen.
Hvad hon yar varm och upphettad, men . . . hon skrattade
å nyo, klingande och friskt, detta var det stora ofattliga,
som hon drömt om och hoppats på så länge, det var
kärleken.
I dörren mötte hon modern.
— Kors, Julia, hvad du är röd i ansiktet.
— Är jag? — Hon kastade en snabb blick åt det håll,
där spegeln hade sin plats. — Jag ser det, mamma. Har
du något godt åt mig i kväll?
— Nej.
— Nå, det gör ingenting, nu skulle jag kunna äta sten.
— Kors, hvad du är glad; har du fått en roll?
Julia spratt till och bleknade lätt, hon vågade ej tala
om den verkliga anledningen till sin glädje, men något
måste hon säga och därför svarade hon obekymradt:
— Ja.
— Är den bra? — frågade modern nyfiket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
