- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
57

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ändå. Hösten blef Svens gladaste tid. Då återvände han
med skizzboken fullritad, och en hel mängd studier dess-
utom, till Stockholm för att taga ännu ett steg för konsten,
som fordrade så mycket.

Sven visade sig värd professorns gunst. Ingen af
kamraterna arbetade så flitigt som han och ingen lofvade
att gå längre. Han höll sig ihärdigt på afstånd från allt,
som ej hade direkt beröring med hans konst, det fanns
heller ingenting, som skulle lyckats draga honom från
densamma.

Redan på hösten detta år, det sista han enligt all
sannolikhet stannade vid akademien, började kamraterna
debattera den för dem viktiga frågan, hur prisen borde
fördelas följande vår.

— Berger får stora medaljen — påstod tjocka Printze,
djurmålaren, och strök sina blifvande mustascher.

Ett par hvassa blickar sökte den omtalade. Printze
hade uttalat, hvad de fleste förmodade och några få fruk-
tade. Det var många, som efter dessa bägge terminer
ämnade söka det lediga stipendiet, och erhöll Sven kungliga
medaljen, kunde han anse sig säker därom. Någon afund
uppväckte detta emellertid icke, de unga målarne ansågo
sig alla solidariska och kamratandan dem emellan var för
stark att lemna rum för några onobla känslor, och dess-
utom var Sven en af de mest omtyckta bland dem.

I likhet med alla stämningsmänniskor gladde han sig
åt deras tro på hans framgång, den sporrade honom och
gjorde honom säkrare. Men han log också vemodigt; om
lille Sandberg lefvat än, hade det ej varit lönt för någon
att täfla. Han började arbeta med fördubblad ifver, nu
skulle det afgöras, i fall han var värdig att räknas bland
de utvalda.

Och just nu, då han samlat sina krafter till den första
afgörande kampen, trängde sig ett främmande element
mellan honom och hans lifsuppgift. Tvänne blå ögon och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:41:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hjartefri/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free