- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
59

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

det ingen brådska, jag vill inte störa er, små turturdufvor,
he he he, turturdufvor. — Han knuffade till sin ruggiga
hatt, draperade slängkappan kring sin magra figur och
seglade uppför gatan för att hinna fatt »de andra» och
skryla en smula öfver sin intima bekantskap med lilla
Svans beundrare.

— Hvem är han? — frågade en af »de andra».

— En målare. Han går på akademien än så länge,
har jag hört.

— Styf karl, säg?

— Styf! — Herr Andersson hvisslade föraktligt åt
kamratens naiva okunnighet, hur kunde man förmoda, att
någon annan än en skådespelare var styf? — Tja — med-
gaf han långdraget — så där la la, halft om halft; han
har pengar, ser ni.

— Åh tusan, pengar! — De vände sig om och tittade
efter Sven, som stod kvar på sin post. Jaså, han hade
pengar, då var han ju styfvare än den styfvaste.

Julia njöt af sina kvinnliga kamraters illa dolda afund.
Deras oupphörliga frågor och deras nyfikenhet roade henne
obeskrifligt. Hon skröt för dem öfver Svens rikedomar
— dylikt imponerade mest — om hvilka hon icke visste
det minsta, hon berömde hans goda egenskaper, på hvilka
hon ännu sett högst få prof, och slutade alltid med att säga:

— Åh, så han tycker om mig, ni skulle bara se, så
galen han är i mig. Vi ska’ förlofya oss om ett par
veckor. — Påståendet om förlofningen halkade alldeles af
sig själft öfver hennes läppar, för öfrigt var ju ingenting
vanligare än att de, som höllo af hvarandra, förlofvade sig.

De andra unga fickorna skrattade och försökte göra
narr af henne. Hon tyckte väl ännu mer om honom,
inte sant?

Julia rodnade och blef litet förlägen.

— Åh, så barnsliga ni ä’, visst tycker jag om honom,
han är en vådligt stilig gosse, men . . . äh, inte är det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:41:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hjartefri/0065.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free