- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
62

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

så att de blefvo lika långa, lutade sig mot honom och såg
forskande in i hans ögon.

— Kära Julia . . .

— Kära Julia, ja, det är nog mycket bra, men . . .
men inte kan du väl ha hjärta att bli ond på mig. Fy dig,
Sven! — Hon sköt förtretad ut sina lena, fylliga läppar
och låtsade blifva ond, äfven hon.

Han blygdes öfver sin omotiverade kitslighet, som han
tyst kallade det, slingrade armarne kring hennes smärta
midja och tryckte henne hårdt till sitt bröst. Sekunden
därpå kysstes de långt och innerligt. Hon anade, att hon
gjort honom orätt på något sätt, ehuru hon ej visste hur,
och han ansåg sig ha varit för sträng mot henne; deras
unga, omogna kärlek flammade upp i tvänne lågor, hvilka
hastigt förenades till en.

— Julia — bad han — lofva mig en sak!

— Hvad du vill, Sven.

— Lofva att alltid hålla af mig så som nu!

Hon ämnade svara, att det ej var svårt, men så föll
det öfver henne en obetvinglig lust att spela komedi. Hon
sköt honom från sig på en armslängds afstånd, lade kokett
hufvudet på sned och sade, med fingret varnande höjdt
mot honom.

— Min herre, det kan jag verkligen inte lofva er.

— Julia! — ljöd det förebrående från honom.

Hon kände sig ofantligt stor och öfverlägsen, log åt
hans barnsliga förtviflan, men fortsatte strax efteråt, glöm-
mande sitt spel:

— Nej, det lofvar jag inte, jag . . .

Det förändrade tonfallet gjorde honom glad på nytt.

— Du? — frågade han andlöst.

Hon skrattade, ett klockrent teaterskratt. Hvad alla
karlar voro enfaldiga, då de förälskat sig på allvar, men
det gladde henne mer än något annat.

— Jag tänker hålla af dig mycket, mycket mer än nu.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:41:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hjartefri/0068.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free