- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
65

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Nå, än se’n då, sade Julia kallt. — I kväll skulle
han också fått se mig kyssa samma karl, om han passat på.

— Åh Julia, Julia!

— Är det något att himla sig öfver det?

— Nej . . . nej men, kära barn, hur skall det här sluta?

— Äh, hvarför skall mamma bråka ! — Julias ton var
ännu lugn, men plötsligt slog det henne, att hela huset
redan »visste af det». Grannarne, på hvilka hon hälsade
i trapporna, skulle kanske rycka på axlarne, då hon gått
förbi dem, och göra miner åt hvarandra, de skulle hviska
och prata, säga elakheter och hånle. Verkligheten trängde
sig kall och obeveklig på henne, väckte henne ur den vackra
drömmen och sade henne, hvad hon ej visste förut, att två
unga människor ej få älska hvarandra utan kontroll och
utan illvilliga uttydningar; hjärtats frihet var den mest be-
gränsade af alla, att den, som orubbad önskade åtnjuta sina
medmänniskors aktning, alltid måste böja sig för deras, de
utomståendes, viljor. Julia brast i gråt, tvingade ned den
sista tuggan och snyftade. — Han är ju min fästman, vet
jag, vi ska’ förlofva oss om några dagar. — Det föll henne
icke in, att Sven ej skulle säga ja till förlofningen, om
hvilken de aldrig talat och på hvilken hon ej tänkt förrän
nu, men i detta ögonblick litade hon lika fast på Sven,
som han ständigt litade på henne.

— Ska’ ni förlofva er, det var en annan sak, åter-
tog modern lugnad. — Hör du, Julia, han är väl en fin
karl, säg?

— Om han är? Joo du, mamma! — Och nu stormade
en ny känsla in på henne. Hon blef så glittrande glad
och öfvermodig, att hon ej lyckades styra sig längre, hon
sprang upp från sin plats och gjorde hvad hon ej gjort på
många, mänga år, hon föll modern om halsen och kysste
henne.

Fru Svan blef både häpen och försagd. I hela sitt lif
hade hon aldrig mottagit en smekning, och en gammal

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:41:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hjartefri/0071.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free