- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
66

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sönderrostad känslosträng i hennes inre började hastigt
vibrera. Hon visste ej hvad det var, som försiggick inom
henne, men hon värmdes och började känna en gryende
ömhet mot den främmande mannen, hvilken hon hade att
tacka för att hon en enda gång fått veta, hvad det vill säga
att äga ett barn.

— Hvad . . . hvad heter han? frågade hon sakta och
strök bort tvänne tårar ur ögonen.

— Sven, Sven Berger, mamma; men fråga mig inte
mer, jag skall själf tala med pappa i morgon.

— Gör det! uppmanade henne modern — gör det,
Julia! — Hon stal sig till att smeka dotterns hår, en blyg,
tafatt smekning, som utvisade, hur ovan hon var vid så-
dant, och gick sedan, mumlande Sven ., . . Sven Berger . . .
Sven. Det var det vackraste namn hon någonsin hört,
tyckte hon nu.

Julia sof godt hela natten, men den därpå följande
morgonen blef långt ifrån så lugn. Hon hade lofvat sig
att underrätta fadern om sitt förhållande till Sven, men
när hon nu skulle göra det, fann hon att den saken ej var
så lätt, som hon föreställt sig.

Vaktmästar Svan var vid ovanligt godt lynne denna
morgon. Hans starka, utstående käkar arbetade utan uppe-
håll med frukosten, den jättelika näsan, som föreföll att
vara löst fastklistrad vid hans skrumpna ansikte, guppade
upp och ned, och ögonen blickade med dåsigt välbehag
rätt fram.

— Hvad vill lillan? frågade han vänligt, när Julia
visade sig och brydd stannade på tröskeln.

— Jo . . . joo . . . pappa får inte bli ond på mig,
för det jag har att säga.

— Hm! hostade fadern misstänksamt, men lät ej
det minsta störa sig i sin viktiga förrättning. — Behöfver
du en ny klädning nu igen?

— Neej, men . . .

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:12:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hjartefri/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free