- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
71

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och läste namnet . . . Sven Berger, Artist. — Men om
han blef ond, han var så besynnerligt granlaga i vissa fall.
Hon förstod honom ej, men hon satte värde på denna egen-
skap såsom varande någonting bättre, någonting högre än
det, hvarvid hon blifvit van.

Hon knackade blygt, nästan rädd.

— Stig in! ljöd Svens fylliga röst dämpad af afståndet.

Att han ej kom och öppnade, han borde ana att hon
stod der ute i förstugan och väntade. Hon förnyade sin
knackning och nu hördes ändtligen steg närma sig på andra
sidan. Dörren öppnades och en ung man, hvilken hon
aldrig sett förut stod framför henne, han synbarligen lika
förlägen som hon blifvit ötver att möta en okänd på
tröskeln till Svens bostad.

Julia blef blodröd öfver hela ansigtet. Sven var ej en-
sam, att hon icke tänkt därpå. Hon snappade efter luft
och förmådde ej säga något, medan den unge mannen stod
der med en nyans af spefull väntan i blicken.

Sven! ropade han inåt. — Kom hit är du hygglig!

Julias ögon tackade honom för hans lilla hjälp, och
han drog sig tillbaka med en något vårdslös bugning.

Klädd i en turkisk fez, hvars tofs dinglade nedåt näsan,
kom Sven ut i tamburen. Han stannade öfverraskad en
sekund, men med den aningsförmåga, som är utmärkande för
alla finkänsliga naturer, förstod han genast, att någonting
inträffat, och närmade sig med glädjen tydligt afspeglad i
sitt ansigte.

Julia hade ängsligt gifvit akt på hans minspel för att
se hvilket intryck, hennes oväntade besök skulle göra, och
när hon uppfångade glädjeblixten i hans ögon, blef hon
genast säker.

— Är det du? sade han och fattade hennes hand, som
hon räckte honom.

— Blif inte ledsen, bad hon ifrigt — men jag måste
nödvändigt tala med dig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:41:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hjartefri/0077.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free