- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
74

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ej voro närvarande brydde han sig ej om att förhemliga,
hvad han tänkte om deras . . . hm! förlofning. Men ingen
märkte det, och den omständigheten förbättrade ej Bagges
lynne.

Sven och Julia blefvo ensamma. Han såg både lycklig
och brydd ut dock mest det sednare.

— Skola vi gå ut ett slag? frågade han till slut.

— Hvarför det? — Hon kände sig stött öfver hans
sätt. Försla gången de befunno sig riktigt på tu man hand
föreslog han . . . åh det var mer än löjligt, det var narr-
aktigt.

— Det är för din skull, ser du Julia.

Hon förstod honom icke alls och upprepade.

— För min skull, min skull?

— Jo ser du . . . Han visste så väl, hvad han ville
säga henne, ehuru det ej lyckades honom att finna de rätta
orden, men sedan han en gång kallat henne sin fästmö,
tyckte han att de kommit hvarandra ännu närmare än förut
och blef för den skull dubbelt aktsam om allt, som angick
henne. Men det hade bestämdt varit mindre klokt att
säga det, och därför fortsatte han efter en förlägen hostning.
— Tack, än en gång tack för att du ville komma till mig
så här!

Hon trodde, att en underförstådd förebråelse doldes
under hans ord, och skyndade sig att svara.

— Jag har något mycket vigligt att säga dig, Sven.

— Jag förstår det, sade han och kysste omvexlande
hennes händer, hvilka hon hela tiden låtit honom behålla.
— Hvad är det Julia?

— Jo pappa och mamma vet allt.

— Allt, härmade han leende hennes tragiska tonfall.
— Inte mer?

— Det är ingenting att skratta åt, förklarade hon och
bemödade sig att visa ett allvar, som hon ej kände. — Vet
du . . . det är förfärligt så ledsen mamma blef i går kväll,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:41:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hjartefri/0080.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free