Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon reste sig för att låsa upp dörren — Jag, som kan det,
skall ensam tala med honom.
Men nu glömde hon alltsamman, både förbudet och
hotelsen. I ett enda ögonblick drogo hundratals bilder
från ungdommen förbi hennes inre syn och så erinrade
hon sig, att hennes ideal alltid varit en lång, blond gosse
med blåa ögon och krusigt hår vid tinningarne,
— Det är Sven, mamma, upplyste Julia, som tyckte
att tystnaden blef väl långvarig, och liksom för att riktigt
taga honom i besittning tillade hon triumferande — Min
Sven, mamma.
— Välkommen herr . . .
— Nej säg Sven, ingenting annat än Sven, afbröt han
hjärtligt och fattade hennes hand — och låt mig säga tant,
hvad?
Fru Svan märkte att tårarne stego henne upp i ögonen,
med dylik vänlighet hade hon aldrig blilvit bortskämd.
Sven var så varm om hjertat, att han måste gifva sina
känslor ett utlopp.
— Julias mor är naturligtvis min mor, liksom min är
hennes, sade han.
Förgäfves sökte fru Svan hålla sina tårar tillbaka, de
började rinna utan uppehåll och tvekande, som om hon
varit en liten strykrädd barnunge sträckte hon handen mot
honom.
Julia blef ängslig och fruktade att Sven skulle känna
sig förargad öfver detta mottagande, men då hon efter en
forskande blick från sidan märkte, att han endast såg rörd
ut lugnade hon sig åter och sade innerligt:
— Kära min lilla mamma!
Fru Svan log genom tårarne, tryckte deras händer och
sade sakta, så att mannen ej skulle höra det in till sig.
— Välkommen Sven!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>