Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VI.
Redan tidigt följande morgon befann sig Sven på Djur-
gården. Med bästa vilja i verlden hade han ej för-
mått tvinga sig till att sofva, han måste upp . . . ut . . .
han ville andas och i starka, fulla drag insupa den kyliga,
rena luften och njuta af att känna sig så ung och lycklig.
Det hade varit frost flere nätter å rad, en sträng frost,
som utan barmhertighet gnagde hösten ända in i hjerteroten
och bet af de få återstående bladens veka stjelkar. Hvart
Sven gick regnade löf från träden. De föllo ej mer ett och
ett i sender, nej i stora flockar prasslade de genom kro-
norna vid hvarje den minsta vindfäkt, ett enda oafbrutet
regn på tusenden och åter tusenden.
Så långt ögat nådde höljde de marken och vägarne.
Vandrarens fötter sjönko oupphörligt ned i dem och nya
ständigt nya massor bredde ut sig öfverallt. Den sista
kvarlefvan af sommarens prakt dog bort långsamt och
skälfvande, det gick liksom en enda suck genom hela na-
turen, en bedjande och likväl lättande suck, och på samma
gång låg det någonting af en döendes fruktan i det nästan
hemska rassel, hvarmed blad efter blad sjönk till marken.
Och hur vackert lågo ej löfhögarne öfverallt? Grönt,
brunt, gult och rödt i alla tänkbara nyanser, de bjertaste
färger syntes harmoniska bredvid hvarandra, så snart na-
turen ordnat dem. Och så, när solen trängde fram mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>