- Project Runeberg -  Hjärtats frihet /
93

(1896) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

gammal treflig gubbe var han, godhjertad och vänlig, Julia
var ju hans dotter. —

När Sven öppnade dörren till den stora, varma tam-
bur, der Svan i sällskap med fem andra vaktmästare vräkte
sig kring ett stort bord utan att se upp vid hans inträde,
tyckte den unge mannen att han aldrig sett ett luftigare
rum förut. Det väldiga bordet med sin gröna ylleduk om-
gifven af den gula kanten föreföll honom vördnadsbjudande
och de sex högtidliga männen, hvilka sysslade med styft
glättadt papper och spetsiga blyertspennor, imponerade oer-
hördt på honom. Den kvafva luften och den värdiga tyst-
naden gaf en stel prägel åt det hela och lät besökaren
ana, att innanför detta rum funnos en hel mängd andra,
hvarifrån en del af det kollossala maskineri, som kallas
staten, sköttes, ett maskineri, hvars väl smorda och pole-
rade kuggar omöjliggöra hvarje missljud och fel.

— Nej se där, tjänare Sven, tjänare! — Svan reste
sig och kom beskäftigt emot honom. — Hederspojke där
ha ha ha!

De andra fem skötö sina papper, med hvilka de nyss
varit så ifrigt sysselsatta ifrån sig, nickade mot honom som
åt en gammal bekant, och en däst gubbe, i hvars ansigte
allting var rundt utom ögonen, hvilka ej syntes för de om-
gifvande fettvalkarne, skakade Svens hand och kallade
honom hedersknyffel. Sven tryckte tillbaka hans hand slapp
och mjuk som fuktig vadd, tackade skrattande för det hygg-
liga omdömet och frågade vänskapligt, hur han mådde.

Svan kilade omkring som en råtta, pekade på Sven . . .
min svärson; gubbar, min svärson . . . fin pojke, inte
sannt, fin pojke, hva’sa’?

De nickade instämmande allesamman, de hederliga sjä-
larne, stimmade rundt omkring honom, och en, som hade
till binäring att köpa upp begagnade kläder på stadsauk-
tioner, kände till och med förstulet på tyget i besökarens rock.
Och Sven pratade, skrattade och gjorde omöjliga vitzar,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 16:41:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hjartefri/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free